Sitter i min ullkappa och ett par fårskinnstofflor på den fuktiga trappan. Lutar ryggen mot ytterdörren. Jag släckte lampan vid förstukvisten för att uppleva novembermörkret. Himlen lämnar ett svagt silvrigt ljus över omgivningen. Jag skickar ut en nästan osynlig rökpelare av cigarettrök. Natten är fuktig. Råkall. Det är stilla. Alldeles tyst. Så tyst att det nästan känns overkligt. Jag harklar mig lätt som för att pröva hur det låter. Ett ljud mitt i allt det tysta. Det är som om världen vore vadderad. Röker klart helt stilla. Vill inte förstöra tystnaden. Något rasslar till bakom hasseln en bit bort. En svag skugga och en ljus fläck. Ett rådjur. Någonstans rullar en bil fram och parkerar. En dörr öppnas och stängs. Men inga steg. Kanske släppte någon ut sin katt.
Jag går in och vandrar genom huset. Tittar in i de tomma rummen. Ovan vid utrymmet. Ovan vid ensamheten. Ensamhet är ofta det enda jag längtar efter, men när jag väl får den blir jag helt ställd. Vad fan ska jag göra nu? Dricker ett glas vatten. Lutar mig mot bänken och tittar ut i det svarta. Suckar ljudligt och omedvetet. Ensamheten gör mig oskyddad för min längtan efter en närhet som saknas i mitt liv. Det blir så påtagligt. Jag förvandlas till mina sinnen. Till mina drömmar. Slutar vara en person. Blir högst medveten om min kropp. Känner mig sensuell och sinnlig. Det är inte bara behagligt. Det gör att längtan blir fysisk. Den värker i mig. Gör mig rastlös. Oföretagsam.
Var här hos mig. Finns här. Existera. Kom till liv. Kliv ur mina drömmar. Ta form. Bli till kött. Få en puls. Bli en värme som jag kan ta på. Det här skulle vara den bästa natten i våra liv om jag inte vore så förbannat ensam. Det är tio år sedan jag senast lade min vibrerande hand runt ett kvinnligt bröst. Det är tio år sedan jag kysste de mjukaste läppar. Det är tio år sedan vi gav varandra en natt jag aldrig ska glömma. Det är dags för ett nytt minne för livet, tycker jag.
lördag 13 november 2010
Long time.
På allmän begäran är jag här igen. Det var inget medvetet val att frånvara, men tiden gick och livet rullade på och nu är det nu. Jag är här på egen begäran också. För jag har längtat efter skrivandet. Jag har längtat efter orden. Inspirationen.
Advent närmar sig med stormsteg. Advent. Att vänta på frälsaren. Frälserskan. Jag väntar fortfarande. Passivt får jag lov att säga. Jag jobbar på. Lägger min energi på positiva saker i så stor utsträckning som möjligt. Försöker förverkliga mig själv mer och mer för varje dag som går. Ett steg i taget mot ett liv där jag kan vara mig själv. Fullständigt.
Jag såg dig dansa. Som förhäxad såg jag på avstånd hur musiken fortplantade sig i din kropp. Din kropp följde musiken så perfekt. Så följsamt. Så sensuellt. Stora rörelser. Liderliga. Vågade. Ett hemlighetsfullt leende riktat inåt. Ögon som sluter sig kring musiken. Du dansar med dig själv. Eller någon som inte syns. Vem är det? Du tycker om dig själv. Du tycker om dina rörelser. Din kropp. Din eld. Det gör mig vansinnig av åtrå. En hastig blick som nästan fällde mig där jag stod. Du menade att beröra mig. Du rörde vid mitt innersta.
Jag känner dig inte särskilt väl, men du tycks vara en hängiven människa. En människa som brinner och är full av liv. Inte rädd för det som är annorlunda. Du är själv annorlunda. Och det gör mig trygg. Kanske skrämmer jag dig inte. Du sa att du gärna vill träffa mig fler gånger. Någon lät hälsa att du sagt att vi var själsfränder. Det gör mig ännu tryggare. Inom mig växer ett enormt intresse. Nyfikenhet. Vem är du? Varför tycker du om mig?
Ibland önskar jag att saker och ting vore annorlunda. Kanske skulle du då våga insistera på att träffas oftare. Som det är nu blir det lite som det blir. Vi råkas. Och slukar i oss av varandras energi. Nosar upp varje spår av varandras personligheter. Hög lära-känna-faktor per minut. Snart har vi skapat något som står för sig självt. Något som ingen annan känner till. Ingen förstår hur vi kan vara så tajta utan att egentligen känna varandra. Men en blick, en mening, ett leende tar oss så nära varandra. Det är den enda lösningen. Alternativet vore att inte få veta mer, att inte lära känna. Det finns inte.
Du känner till allt. Och jag tror du köper hela situationen. Den skrämmer dig inte. Du är fri. Och du känner igen en fri människa när du ser en. Det här är vad som ska ta mig igenom midvintern.
Advent närmar sig med stormsteg. Advent. Att vänta på frälsaren. Frälserskan. Jag väntar fortfarande. Passivt får jag lov att säga. Jag jobbar på. Lägger min energi på positiva saker i så stor utsträckning som möjligt. Försöker förverkliga mig själv mer och mer för varje dag som går. Ett steg i taget mot ett liv där jag kan vara mig själv. Fullständigt.
Jag såg dig dansa. Som förhäxad såg jag på avstånd hur musiken fortplantade sig i din kropp. Din kropp följde musiken så perfekt. Så följsamt. Så sensuellt. Stora rörelser. Liderliga. Vågade. Ett hemlighetsfullt leende riktat inåt. Ögon som sluter sig kring musiken. Du dansar med dig själv. Eller någon som inte syns. Vem är det? Du tycker om dig själv. Du tycker om dina rörelser. Din kropp. Din eld. Det gör mig vansinnig av åtrå. En hastig blick som nästan fällde mig där jag stod. Du menade att beröra mig. Du rörde vid mitt innersta.
Jag känner dig inte särskilt väl, men du tycks vara en hängiven människa. En människa som brinner och är full av liv. Inte rädd för det som är annorlunda. Du är själv annorlunda. Och det gör mig trygg. Kanske skrämmer jag dig inte. Du sa att du gärna vill träffa mig fler gånger. Någon lät hälsa att du sagt att vi var själsfränder. Det gör mig ännu tryggare. Inom mig växer ett enormt intresse. Nyfikenhet. Vem är du? Varför tycker du om mig?
Ibland önskar jag att saker och ting vore annorlunda. Kanske skulle du då våga insistera på att träffas oftare. Som det är nu blir det lite som det blir. Vi råkas. Och slukar i oss av varandras energi. Nosar upp varje spår av varandras personligheter. Hög lära-känna-faktor per minut. Snart har vi skapat något som står för sig självt. Något som ingen annan känner till. Ingen förstår hur vi kan vara så tajta utan att egentligen känna varandra. Men en blick, en mening, ett leende tar oss så nära varandra. Det är den enda lösningen. Alternativet vore att inte få veta mer, att inte lära känna. Det finns inte.
Du känner till allt. Och jag tror du köper hela situationen. Den skrämmer dig inte. Du är fri. Och du känner igen en fri människa när du ser en. Det här är vad som ska ta mig igenom midvintern.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)