Tystare än tystnaden själv.

Sitter i min ullkappa och ett par fårskinnstofflor på den fuktiga trappan. Lutar ryggen mot ytterdörren. Jag släckte lampan vid förstukvisten för att uppleva novembermörkret. Himlen lämnar ett svagt silvrigt ljus över omgivningen. Jag skickar ut en nästan osynlig rökpelare av cigarettrök. Natten är fuktig. Råkall. Det är stilla. Alldeles tyst. Så tyst att det nästan känns overkligt. Jag harklar mig lätt som för att pröva hur det låter. Ett ljud mitt i allt det tysta. Det är som om världen vore vadderad. Röker klart helt stilla. Vill inte förstöra tystnaden. Något rasslar till bakom hasseln en bit bort. En svag skugga och en ljus fläck. Ett rådjur. Någonstans rullar en bil fram och parkerar. En dörr öppnas och stängs. Men inga steg. Kanske släppte någon ut sin katt.

Jag går in och vandrar genom huset. Tittar in i de tomma rummen. Ovan vid utrymmet. Ovan vid ensamheten. Ensamhet är ofta det enda jag längtar efter, men när jag väl får den blir jag helt ställd. Vad fan ska jag göra nu? Dricker ett glas vatten. Lutar mig mot bänken och tittar ut i det svarta. Suckar ljudligt och omedvetet. Ensamheten gör mig oskyddad för min längtan efter en närhet som saknas i mitt liv. Det blir så påtagligt. Jag förvandlas till mina sinnen. Till mina drömmar. Slutar vara en person. Blir högst medveten om min kropp. Känner mig sensuell och sinnlig. Det är inte bara behagligt. Det gör att längtan blir fysisk. Den värker i mig. Gör mig rastlös. Oföretagsam.

Var här hos mig. Finns här. Existera. Kom till liv. Kliv ur mina drömmar. Ta form. Bli till kött. Få en puls. Bli en värme som jag kan ta på. Det här skulle vara den bästa natten i våra liv om jag inte vore så förbannat ensam. Det är tio år sedan jag senast lade min vibrerande hand runt ett kvinnligt bröst. Det är tio år sedan jag kysste de mjukaste läppar. Det är tio år sedan vi gav varandra en natt jag aldrig ska glömma. Det är dags för ett nytt minne för livet, tycker jag.

Long time.

På allmän begäran är jag här igen. Det var inget medvetet val att frånvara, men tiden gick och livet rullade på och nu är det nu. Jag är här på egen begäran också. För jag har längtat efter skrivandet. Jag har längtat efter orden. Inspirationen.

Advent närmar sig med stormsteg. Advent. Att vänta på frälsaren. Frälserskan. Jag väntar fortfarande. Passivt får jag lov att säga. Jag jobbar på. Lägger min energi på positiva saker i så stor utsträckning som möjligt. Försöker förverkliga mig själv mer och mer för varje dag som går. Ett steg i taget mot ett liv där jag kan vara mig själv. Fullständigt.


Jag såg dig dansa. Som förhäxad såg jag på avstånd hur musiken fortplantade sig i din kropp. Din kropp följde musiken så perfekt. Så följsamt. Så sensuellt. Stora rörelser. Liderliga. Vågade. Ett hemlighetsfullt leende riktat inåt. Ögon som sluter sig kring musiken. Du dansar med dig själv. Eller någon som inte syns. Vem är det? Du tycker om dig själv. Du tycker om dina rörelser. Din kropp. Din eld. Det gör mig vansinnig av åtrå. En hastig blick som nästan fällde mig där jag stod. Du menade att beröra mig. Du rörde vid mitt innersta.
Jag känner dig inte särskilt väl, men du tycks vara en hängiven människa. En människa som brinner och är full av liv. Inte rädd för det som är annorlunda. Du är själv annorlunda. Och det gör mig trygg. Kanske skrämmer jag dig inte. Du sa att du gärna vill träffa mig fler gånger. Någon lät hälsa att du sagt att vi var själsfränder. Det gör mig ännu tryggare. Inom mig växer ett enormt intresse. Nyfikenhet. Vem är du? Varför tycker du om mig?
Ibland önskar jag att saker och ting vore annorlunda. Kanske skulle du då våga insistera på att träffas oftare. Som det är nu blir det lite som det blir. Vi råkas. Och slukar i oss av varandras energi. Nosar upp varje spår av varandras personligheter. Hög lära-känna-faktor per minut. Snart har vi skapat något som står för sig självt. Något som ingen annan känner till. Ingen förstår hur vi kan vara så tajta utan att egentligen känna varandra. Men en blick, en mening, ett leende tar oss så nära varandra. Det är den enda lösningen. Alternativet vore att inte få veta mer, att inte lära känna. Det finns inte.
Du känner till allt. Och jag tror du köper hela situationen. Den skrämmer dig inte. Du är fri. Och du känner igen en fri människa när du ser en. Det här är vad som ska ta mig igenom midvintern.

Ut i svampskogen.

Jag ska till en av mina öar. Vädret ska väl inte vara strålande (men jag hoppas på några dopp ändå) så det får nog bli skogen för hela slanten. När jag var vid Nämforsen såg jag att den svarta trumpetsvampen kommit upp där. Kanske kanske finns den på mitt hemliga ställe på ön redan. Om inte annat finns det väl kantareller nu?

Jag skulle önska att jag kände en trevlig kvinna att ta med ut i skogen. Som liksom jag njuter av att dricka kaffe från termos och äta mackor på en sten bland blåbärsris och granar. Som tycker om naturen, som jag gör. Som spanar mot skyn när man hör ormvråkens skri. Som lystrar efter spillkråkan när den dundrar mot tallens stam. Som har tålamodet att kräla runt bland eklöven och plocka de svarta små trumpeterna. Sen sitter vi mitt emot varandra runt trädgårdsbordet, med fotogenlyktan tänd och barr i stövlarna och rensar skörden. När vi är klara tar vi handdukarna med oss och springer ner och badar av oss barr och fästingar.

Jag vill kyssa dig i den där ekbacken.

Min lykta brinner.

Jag har tänt min lykta på balkongen. Tassar ut ibland med bara fötter och njuter av den svala luften. Den mörka himlen. Festerna som hörs på avstånd. Jag röker en cigarett och känner mig melankolisk på ett ganska bra sätt. Imorgon är det den första augusti. Sommaren är inte slut riktigt ännu, men det känns ändå som den håller på att liksom runda av. Snart är hösten tveklöst här. Jag tycker om hösten. Jag är bäst i höstskrud. Hösten för mig är vila. Tystnad. Lediga helger som spenderas hemma i lägenheten. Tända ljus. Morgonrock halva dagen. Jazz. Matlagning. Bokläsning. Stickning eller andra sporadiska och mycket amatörmässiga pyssel-outbursts. Långa promenader genom stan. Fika på caféer. Konserter. Svampskog. Korsord. Långfilm. Det blir fint.

Vad som skulle förgylla min höst vore ett kvinnligt sällskap som gör mig knäsvag. Med henne skulle jag vilja göra allt det där jag nyss sa att hösten är för mig. Plus hångel. Ja, plus hångel på allt det där. Det vore något.

Pre-Pride.

Om ett par dagar börjar Stockholm Pride. Jag har aldrig varit på Pride. Inte ens lite. Jag har lyckats se de sista glada tjommarna i paraden slingra sig upp mot Hornsgatan när jag spatserat ner på väg från jobbet till bussen som tar mig till favoritklippan. Det är allt kan man säga.

I år tänkte jag ändra på den saken. Jag ska dit så mycket det går, fast jag jobbar ganska mycket. Tyvärr missar jag paraden i år också på grund av jobb. Damn you, helgarbete! Jag har inget sällskap dock. Känner inga homosexuella så pass väl att jag skulle vilja ta deras sällskap under mitt första Pride-besök. Min tredje har lovat att göra mig sällskap. Vet dock ej hur mycket hon har möjlighet att gå. Vi ska väl förhoppningsvis komma iväg på en tjejfest tillsammans. Sen hoppas jag kunna möta upp med lite nya bekantskaper från qruiser. Jag behöver erfarna guider och stadiga händer att hålla i!

Har förstått att det är ganska mycket hångel och sex i luften under Pride och det kan ju vara ganska motbjudande i för höga doser. Men jag ska nog klara av det. Kanske är det just vad jag behöver? Men främst vill jag njuta av att befinna mig i en ny värld för mig som jag anar kommer kännas oerhört bekant. Jag hoppas känna mig lite hemma. Välkomnad.

Let's get it on.

Drömmer jag mig bort. Jag tänker att här bor jag, alldeles för mig själv. Jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan vattna alla blommor klockan två på natten medan jag sms:ar med dig och lyssnar på Marvin Gaye. Jag kan komma och gå som jag vill. Jag kan ligga i sängen och spreta med alla lemmar hur jag vill. Jag kan bjuda hit dig till min balkong när som helst. Skämma bort dig med fina saker jag omsorgsfullt inhandlat på hallen. Vi kan smutta på något gott vin halva natten och bli förtroliga med varandra. Sen kan jag förföra dig hur mycket jag vill. Och vi kan ha sovmorgon och äta frukost med rufs och allt. I mitt hem. Där jag bor. Alldeles för mig själv.

Nu är jag hemma.

Efter en fruktansvärt svettig kväll på stan. Det var nästan inget folk på det ställe vi var. Men vi satt och babblade och drack några öl ändå. På nästa ställe fick vi knappt plats. Så vi gick vidare och tog en bärs till på ett trist jävla ställe innan hemfärd åt varsitt håll.

När jag kom hem tog jag en sval dusch och ställde mig spritt språngande naken på balkongen och rökte en cigg och reflekterade lite över kvällen. Och min längtan. Jag önskar att jag hade en mjuk leende tjej vid min sida. Kanske kunde vi ta varandra i handen och skita i klockan och promenera ner till viken och ta en nattligt dopp. Njuta skiten ur den kokande sommaren. Jag är så kåt så jag kan vråla. Jag menar inte nödvändigtvis att jag måste knulla bums på en gång. Jag är kittlande nyfiken på de där varsamma första stegen. På den första kyssen. De kramande händerna. Hud som möter hud. Samtal som får en ny ton. Skratt och leenden som gör mig lycklig ända in i själen. Kommer det att hända i sommar?

En slags längtan.

Len hud under trevande händer. Darrande läppar som söker varandra. Mjukt möter mjukt. Skälvande små läten som berättar att det här, det har vi längtat efter. Omslingrande heta närhet, vad jag vill ha dig. Svettiga timmar sammanflätade på snurriga lakan. Njutandes varandras åtrå. Jag vill se på dig. Se hur det jag gör med dig gör dig galen. Se hur du rodnar runt munnen av hungriga kyssar. Hur blodet strömmar närmare mig. Ut i alla delar av dig som jag berör. Vi ska le och skratta och förena våra blickar så vi ser rakt in till varandra. Jag vill se din hud knottras under mina fjäderlätta fingrar. Långsamt vill jag smaka på dig. Din sötma. Din sälta. Din varma andedräkt. Jag ska se på dig när du somnar efteråt och tänka: Vi fick varandra.

Nu vill jag att du uppenbarar dig, ljuvliga kvinna jag inte kan säga nej till. Vem är du?

Imorgon ska jag gå ut.

Med min tredje. Det ska bli fint. Vi har pratat om att gå till ett tjejställe länge. Kanske blir det imorgon.

Den här låten känns lite som jag känner mig just nu.

Och så var det de barnsliga lekarna...

Ofta hör jag tjejer som berättar om hur de lekt oskyldiga sexuella lekar med killar när de var små och och tidigt i puberteten, innan sexdebuten. Det var pussar och kläm på snoppen och gnid i tältet och tafs vid badbryggan. Jag har väldigt ringa erfarenhet av dessa äventyr med killar innan sexdebuten. Hade väl lite pusslekar med min killkusin. Nej, jag lekte med flickor. Vi lekte mamma-pappa-barn. Kille-å-tjej. Vi låg inlåsta på mitt rum, helt nakna ovanpå varandra och gned oss. Vi kysstes som de gjorde på Dallas. Med tungan djupt in i varandras munnar. Vi pussade varandra mellan benen.

När puberteten kom blev jag mest förvirrad och vågade aldrig göra något med varken tjejer eller killar. Min första vuxna kyss med en kille skedde när jag fyllt nitton. Min sexdebut skedde ett par år senare och var väldigt heterosexuell, liksom min fortsatta sexuella utveckling de kommande åren. Vid ett par tillfällen efter det har jag hittat tillbaka till kvinnorna. (Se förra inlägget.) Allt emedan jag fortsatt mitt heteroliv. Känslorna för kvinnor har aldrig svalnat. Ständigt dyker de upp i mina fantasier och drömmar. Och jag känner att jag måste följa de känslorna. Annars blir jag olycklig och aldrig hel.

Jag tänker på er ibland.

Ni har sett olika ut. Min första var mjuk som en vetedeg och jag kunde inte andas. Det var fint. Hon var söt. Hon var salt. Jag gav henne en ny dimension. Hon blev till rumsvarmt smör under min beröring och fick sig ett blixtrande crescendo. Själv stod jag kvar, med en nästan-dimension. Såg på henne när hon med dimmiga ögon log godnatt. Det blev bra, men inte som jag hade tänkt. Vi skulle aldrig tala om det igen.

Min andra var spänstig, men inte hård. Len och modig. Självklar i sin roll. Och i min kupade hand var det mjukt när vi somnade i en obekväm ställning, nedträngda i en gammal bäddsoffa. Hon var klichéartat snygg och fräsig och jag kunde inte begripa att hon verkligen ville ha mig. Hon ville ha mig så till den milda grad att hon var på vippen att ta in på svindyrt hotell för att få vara ifred med mig. Ibland funderar jag över hur den natten hade varit om vi fått vara ensamma i en bred säng, istället för i den där bäddsoffan med en tjurig inneboende tre meter bort.

Min tredje blev aldrig något mer än en svårartad attraktion från min sida. Svettiga händer sammanflätade under filmfilten. Ett huvud på en axel. Blickar som gjorde oss nervösa. Nästan-sked på natten. Långa smekblickar över hennes mjuka linjer. Jag tror jag var förälskad i henne. Inte bara kåt på. Vi är vänner. Det finns en laddning. Vi var på festival och bestämde att händer det så händer det. Men vi undvek det. Kanske en annan gång.

Någon annan har det inte varit. Det finns många vackra kvinnor. Ibland känner jag mer än att jag uppskattar ett utseende. Kanske på jobbet. Hon vandrar runt och lägger en lätt hand här och där. Plockar lite och funderar. Jag iakttar henne försiktigt. Kanske på stan. Hon sitter en bit bort och jag förlorar uppmärksamheten på mitt sällskap då och då när jag förlorar mig i hennes linjer. Kanske på någon kurs eller tillställning. Jag drar mig instinktivt nära henne. Avfyrar leenden jag hoppas ska avslöja mig, samtidigt som jag är livrädd för att bli avslöjad. Varje gång på väg hem suckar jag full av åtrå och drömmer vidare.
Jag vill veta allt om dom. Jag vill veta hur de ser ut framför mig i sängen. Jag vill veta hur de smakar. Jag vill veta vad de älskar i livet. Jag vill veta vad jag behöver göra för att få dom att må bra tillsammans med mig. Jag får en elektrisk känsla genom hela kroppen när jag ser en sådan kvinna. Jag känner mig genast mer levande då än innan hon fanns i mitt blickfång. En liten stund är hon en del av mitt liv och får all min uppmärksamhet. Jag är fullkomligt påverkad av hennes närvaro. I nästa ögonblick är hon borta. Jag njuter av känslan så länge den varar. Den känslan kan också vara jobbig. Jag tänker, kommer det att hända? Kommer jag någonsin få känna smaken av en kvinna som ger mig elektriska stötar genom hela min kropp? Kommer jag få bli alldeles svag i hennes närhet och inte känna något hinder för att sluka henne med hela min kropp? Kommer jag känna själslig närhet med henne? Kommer jag få känna att vi hör ihop? Just där. Just då.