Vändpunkten.

Jag hamnade i en liten svacka. Eller kanske är det post-urkult-depressionen? Jag är liksom blödig och skör. Hudlös. Känner ingen mening med att gå till jobbet. Vill inte göra något annat än att... gör något annat. Något nytt. Mitt liv måste få mera mening. Jag vill utvecklas. Möta nya människor. Sammanhang att passa in i.

Jag åkte på en mycket längre resa rent mentalt än den jag gjorde geografiskt när jag åkte till Urkult. Det är alldeles sant när jag säger att de lilla festivalen känns som en vändpunkt för mig. Dagen då jag åkte dit var dagen då jag började göra de saker jag drömt om. Livet är för kort för att ägna sig åt att drömma i allt för stor utsträckning. Jag har bestämt mig för att sluta vara rädd för saker. Sluta vara rädd för att utmana mig själv. Sluta vara rädd för att möta människor. Jag vill möta människor som är jordnära, kärleksfulla och innerliga. Som vill vara med mig på min resa. Mitt liv. Inget jag drömmer om ska längre skjutas på den ovissa framtiden. Mitt liv kommer från och med nu att innehålla många fler tältvistelser i naturen, vandringar i skogar, cykelturer längs slingriga grusvägar, danskurser som skrämmer undan alla hämningar som bor i kroppen, kreativa äventyr och nya konstformer. Det ska innehålla samtal där man inte behöver skämmas för att man har åsikter, är lite smart eller intellektuell. Det ska innehålla livsnjutningar som nattbad, tekvällar, mustigt öl och ost, lövhögsrullningar och svettiga dansgolv. Det får vara slut på sammanhang där jag sänker mig till den rådande nivån. Bort med alla som hämmar mig! Hit med alla er som får mig att växa och som växer tillsammans med mig! Och banne mig, hit med lite farligheter! Mitt nya mantra är: Jag är en FRI människa! Fri från rädslor. Fri från hämningar. Det är en bit att vandra, men jag har börjat och det känns enormt.

Och i grund och botten handlar det om att slå sig fri från sina egna rädslor och hämningar. Att välja att leva istället för att ängslas och ta alldeles för mycket ansvar för allt och alla. Jag ska ta rodret och styra mitt liv. Inte låta det styras av mina rädslor för vad andra tänker om mig. Jag ska sluta jämföra mig själv med andra. Sluta tänka att alla andra gör rätt och man borde göra som dom. De gör vad de vill och jag är fri att göra vad jag vill. Och jag kan. Jag vågar.

Jag ska helga min kropp. Den är det som ska bära mig genom hela livet och orka göra allt det där jag drömmer om. Jag ska ge den vad den behöver. Näring och rörelse. Positiv rörelse! Rörelse som passar mig. En sund själ börjar till stor del i en sund kropp. Om man inte får i sig det man behöver så blir kroppen en börda. Musklerna får inte det bränsle de behöver och de blir inte starkare. Konditionen blir sämre. Tankarna blir lättare om jag rör mig och äter rätt. Ångesten blir större när jag ätit fel saker och varit stilla. Genast börjar kroppen gnissla och rädslan för smärta kommer smygande och låser mina rörelser. Sömnen blir dålig. Kroppen känns stressad och ur balans. Jag vill bli stark i kroppen. Känna att jag har spänst och uthållighet. Harmoni.

Jag bryr mig inte om att gå ner i vikt för att bli "snygg". Det där kan jag kräkas på. Varför ska det vara så jävla viktigt i dagens samhälle? Varför ska det ständigt omnämnas, det där med vikten? Även om det är vänligt menat, t ex: Vad duktig du är som gått ner i vikt! eller Vad fin du blivit! eller Du ser så fräsch ut!, så blir jag irriterad. Att det ska vara så in i helvete viktigt. Något som borde vara helt oväsentligt. Något som andra inte har det minsta med att göra. Något som inte säger ett skit om vem jag är. Som överviktig tillskrivs man egenskaper man inte besitter. Jag kan ofta känna att jag inte får en chans, på grund av min övervikt. Man är automatiskt borträknad ur många sammanhang och situationer. Det får mig att vilja barfa någon rakt upp i nyllet.

Queer som jag.

När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att jag tidigt var rätt queer. Jag har aldrig känt mig hemma i tjejkulturen som växte fram under tonåren. Jag sneglade nog avundsjukt på de populära tjejerna och ville gärna vara med, men det var mest för att jag inte ville vara ensam. Jag drogs till de som var utanför, precis som jag. Bildade pakter mot de normativa straighta kidsen och fann en egen värld där jag kände tillhörighet. Jag klädde mig ofta ganska grabbigt. Lånade pappas v-ringade tröjor och hade vit skjorta under. Britpopen gjorde sitt intåg och jag kände mig hemma i den stilen med slipover, jeans och svarta läderkängor. Jag hade visserligen långt hår och använde mascara, men ändå. Senare blev det mer någon slags svennigt manlig stil med pikétröja och chinos. Jympadojjor och t-shirt. Jag klippte mig kort och skulle bli trädgårdsmästare och var smygförälskad i min arbetsledare på trädgården där jag jobbade. Hon hade kort blont hår och en urgullig göteborgsdialekt. Jag fattade inte då. Ville kanske inte fatta. Kunde kanske inte fatta.
Det var inte förrän en bra bit efter 20 som jag började klä mig mer kvinnligt. Jag hade blivit av med oskulden till slut och hade någon slags försenad tonårsperiod när jag gick från famn till famn, festade jämt, använde tjejiga produkter tillsammans med mina tjejkompisar och klädde mig heteronormativt med klackar och hela skiten.
Tills det hela kändes ihåligt. Jag genomgick en kris och ett trauma på alla möjliga plan. Fysiskt och psykiskt. Blev handikappad under en period och ägnade all min tid åt grubblerier, gråterier, smärta och ångest. Efter det började mitt nya liv så sakteliga ta form. Jag började känna efter vem fan jag är egentligen. Och den jag fann ville jag bekräfta och ge utrymme. Jag gjorde mig av med en hel bekantskapskrets och stod på ruta ett.
Nu när jag ser tillbaka känns det som att mitt liv kunde ha börjat på riktigt då, om jag bara givit mig själv lite mer tid. Det kunde ha fått en ny riktning. Men kärlekståget gick och jag längtade så efter någon som kunde dra mig upp ur skiten efter mitt trauma, så jag tog tåget. Och livet började tuffa på igen. Heterosexuellt som fan. Men men en rejäl skillnad: förtroende och respekt. Jag är sedd som den hela person jag är. Jag har efter evigt grubblande dryftat mina känslor och bevittnat hur de faktiskt fått rätten att existera. De har rätten att bejakas. Jag har rätt till min frihet. Ingen vet hur det slutar. Det tror jag vi är starkt medvetna om. Jag har fattat rodret och börjar styra kursen mot det liv jag vill ha. Mot det som är jag.

I tre och en halv dag.

Var jag i skärgården. På min ö. Nakenbad och tidiga kaffemorgnar vid havet. Alldeles ensam eller med min kära tantkompis. Långa tankar som ingen avbryter. Flöde. Samtal. Förståelse. Kanske är jag inte helt dum i huvudet ändå.
Ett avstånd som ökar obarmhärtigt mellan det som finns där hemma i stan och det som är jag. Mitt renaste jag med hjärtat fladdrande alldeles under huden. Där ute på klippan vid det ljumma havet. Där är jag mig själv. Och fan vet hur det här slutar.

Frihet att vara den man är.

Det var fint att träffa henne. Även om det dröjer lång tid mellan gångerna nu för tiden så är det lika roligt varje gång det blir av. Hon är så söt. Men jag flirtar inte med henne. Hon får berätta om hon vill ha mig. Då finns jag där. Men jag vill inte klampa på som om hon varit singel.
Jag berättade mer om min bisexualitet när vi sågs. Jag sa att jag är redo nu. Jag måste bejaka alla sidor av mig själv. Bli en hel människa. En fri människa. En människa som är den hon är. Hon stöttar mig förstås.

Det har kommit att handla mycket om det i mitt liv den senaste tiden. Det där med att vara den man är och att vara fri. Bristen på t ex jämställdhet är ett enormt hinder när det gäller att vara den man är. Könsroller klämmer in oss i fack där vi inte kan röra oss fritt. Förväntningar och krav. Man trycker undan delar av sig själv. Kanske till och med inbillar man sig själv att det är rätt. Att man faktiskt ska vara på ett visst sätt om man är t ex kvinna. Eller invandrarman. Eller korpulent. Eller kulturarbetare. Eller arbetslös. Eller ung mamma. Hela tiden regler som säger att man bör bete sig på ett visst sätt. En förväntan från omgivningen om vem man ska vara. Ett ifrågasättande om man bryter normen. En ständig kamp för att behålla sin stolthet och värdighet. Att bevisa att man kan och vill. Jag kan bli galen av det.

Frihet ja... Jag kan inte lova en människa min kärlek för resten av mitt liv. Det vore att tvinga mig till ett ofritt liv. För ingen vet vad som händer med kärleken och känslorna genom åren. Jag menar inte att jag vill vara oseriös och leka med känslorna hos den jag lever med. Jag menar inte att det kan ta slut imorgon för jag kanske träffar någon jag inte kan motstå ikväll. Nej, jag menar att jag skulle vilja formulera kärleken på ett annat sätt. Att inte tynga ner den med en massa löften som ingen människa kan hålla utan att göra våld på sig själv, sina drömmar och sin frihet.
Man ska självklart ta ansvar över de relationer man har. Man ska ta ansvar över sina handlingar. Man kan absolut välja att agera eller inte när man känner något litet begär börja viska inuti. Man måste inte följa varenda instinkt eller doft av åtrå. Det vore att leva ett ansvarslöst och omoget liv. Jag har hört och sett många exempel på den typen av missuppfattningar av en fri relation och den personliga friheten. Det är inte alls så jag vill ha det.
För mig är det viktigt att känna att jag inte har lovat något jag ska hålla resten av livet oavsett hur allt utvecklar sig. Oavsett vad som händer med mig. Med oss. Jag är inte särskilt gammal men har redan hunnit se livet ta väldiga vändningar. Jag vet att jag inte skulle kunna hålla ett sådant löfte. Det skulle knäcka mig. Det innebär inte att jag ser på kärleken som en lek.