I wanna go to marz.

Längesedan jag skrev. Jag vet. Det är frustrerande. Jag vill ju egentligen ägna mig åt skrivande. Men för det krävs en massa ledig tid. Och man måste ju betala hyran... Så tiden flyger iväg. Livet tuffar på. Det jobbas. Det vänds på slantar. Men det kommer snart bli bättre. Fruktansvärt skönt. Och jag har bestämt mig för att göra en rejäl satsning på det jag verkligen vill göra i livet. Inte låta det förbli en dröm jag aldrig ens gjorde ett ärligt försök att uppfylla.

Jag träffar en kvinna i ett sammanhang. Flera gånger i veckan. Än så länge har jag inte vågat prata med henne. Ett hej har undsluppit mina läppar vid ett tillfälle av djärvhet. Eller... djärvhet och djärvhet. Hon sa hej och jag svarade. Suck. Herregud som man håller på. Nå värre.

I alla fall. Hon har på något märkligt sätt nästlat sig in i mina tankar. Och hon dyker upp när jag minst anar det. Jag... låg i sängen och fantiserade lite sådär på slentrian. Plötsligt var hon där. Jag styrde knappt mina tankar själv längre. I mig spelades ett fantastisk scenario upp och jag begrep ingenting när jag var klar. Hon rör vid känslor inuti mig jag inte ens visste att jag kunde känna. Hon får mig att önska att jag en dag får göra saker jag inte visste att jag ville göra. Detta gör hon utan att egentligen göra något annat än att vara föremål för mina betraktande ögon. Vissa människor har en enorm dragningskraft helt enkelt. Vissa människor bär iväg med mig. Vissa människor får mig att tänka hur långt som helst. Varje gång jag är där ser hon på mig och ler. Jag inbillar mig att hon söker efter mig. Letar efter min blick. När vi möter varandras ögon avfyrar hon ett fantastiskt leende. Jag blir helt knäsvag av det. Viker undan med blicken direkt och blir riktigt generad. Känner knappt igen mig själv. Jag tänker att jag inte får titta för mycket på henne och hålla på och utbyta leenden. Det känns som det står i pannan på mig att jag vill ligga med henne.

Samtidigt. Vad fan gör det om jag visar det? Man måste våga för att vinna. Plötsligt en dag kanske jag frågar henne om hon vill ta en drink.

Tystare än tystnaden själv.

Sitter i min ullkappa och ett par fårskinnstofflor på den fuktiga trappan. Lutar ryggen mot ytterdörren. Jag släckte lampan vid förstukvisten för att uppleva novembermörkret. Himlen lämnar ett svagt silvrigt ljus över omgivningen. Jag skickar ut en nästan osynlig rökpelare av cigarettrök. Natten är fuktig. Råkall. Det är stilla. Alldeles tyst. Så tyst att det nästan känns overkligt. Jag harklar mig lätt som för att pröva hur det låter. Ett ljud mitt i allt det tysta. Det är som om världen vore vadderad. Röker klart helt stilla. Vill inte förstöra tystnaden. Något rasslar till bakom hasseln en bit bort. En svag skugga och en ljus fläck. Ett rådjur. Någonstans rullar en bil fram och parkerar. En dörr öppnas och stängs. Men inga steg. Kanske släppte någon ut sin katt.

Jag går in och vandrar genom huset. Tittar in i de tomma rummen. Ovan vid utrymmet. Ovan vid ensamheten. Ensamhet är ofta det enda jag längtar efter, men när jag väl får den blir jag helt ställd. Vad fan ska jag göra nu? Dricker ett glas vatten. Lutar mig mot bänken och tittar ut i det svarta. Suckar ljudligt och omedvetet. Ensamheten gör mig oskyddad för min längtan efter en närhet som saknas i mitt liv. Det blir så påtagligt. Jag förvandlas till mina sinnen. Till mina drömmar. Slutar vara en person. Blir högst medveten om min kropp. Känner mig sensuell och sinnlig. Det är inte bara behagligt. Det gör att längtan blir fysisk. Den värker i mig. Gör mig rastlös. Oföretagsam.

Var här hos mig. Finns här. Existera. Kom till liv. Kliv ur mina drömmar. Ta form. Bli till kött. Få en puls. Bli en värme som jag kan ta på. Det här skulle vara den bästa natten i våra liv om jag inte vore så förbannat ensam. Det är tio år sedan jag senast lade min vibrerande hand runt ett kvinnligt bröst. Det är tio år sedan jag kysste de mjukaste läppar. Det är tio år sedan vi gav varandra en natt jag aldrig ska glömma. Det är dags för ett nytt minne för livet, tycker jag.

Den vackraste här ikväll.

Din kropp böljar sig värdigt när du rör dig genom folksamlingen i grässluttningen. Runt dina stadiga och samtidigt lätta ben svävar en kjol mönstrad i naturvitt, svart och kaffebrunt. Du ställer dig en liten bit bort från mig. Du bär ett enkelt vitt bomullslinne med tunna axelband. Det vänstra glider ner från din axel och du drar med lätt hand tillbaka det. Dina bröst ser mjuka och fylliga ut och bildar en hänförande inramning till ditt ansikte. Jag skärper mig lite för att inte stå där och se alldeles förhäxad ut. Tittar bort en stund, men min blick letar sig snabbt tillbaka till dig. Jag låter tanken på att ha min arm runt din mjukt formade svank och med min hand vilandes på din höft bära iväg med mig några ögonblick.
Du har små band runt dina handleder. Och andra i ditt hår. Ditt hår är lockigt och lysande rött i den varma kvällssolen. En slarvig tofs låter några lockar virvla runt dina tinningar. Jag betraktar ditt ansikte när du står och tittar mot scenen. Över dina läppar rör sig ett leende. Och du sluter ögonen mot solen en stund. Din hy är lätt solbränd. Och överallt har du små fräknar. Dina kinder ser ut som fågelägg. Läpparna är ljust röda och ser mjuka ut. Din arm hänger längs sidan. Vilar. På din armbåge finns små gropar som jag finner fullkomligt bedårande. Dina höfter rör sig sakta till musiken. Fötterna skitiga liksom alla andras. Rödmålade tånaglar och enkla sandaler i brunt skinn. Du är den vackraste flickan här ikväll, tänker jag och bestämmer mig.

Tehandeln.

Ibland handlar jag mitt te i en tehandel. Där jobbar en tjej som gjort intryck på mig. Hon är så vacker. Hon ser lite pojkaktig ut. Kort hår som oftast står lite upp, åt sidan. Utan att vara nersölat med en massa gelé och sånt. Det ser mjukt ut. Håret. Ljust med en lätt röd ton. Hennes hy ser nästan transparent ut. Lite svagt fräknig över näsan och ut mot kinderna. Nu var det längesedan jag var där och såg henne, men jag kan tänka mig att sommaren gjort henne ännu vackrare med fler fräknar och rosor på kinderna. Kanske en svag brun skugga längs hårfästet. Hennes ansikte är finmejslat och symmetriskt. Hennes ögon ljusa och ögonbrynen ännu ljusare. Hon sminkar sig inte. Åtminstone inte vad jag sett. Hon har en enkel klädstil. En figurnära skjorta kanske eller en t-shirt och en fin sjal runt halsen. Hon ler sällan. Oftast ser hon ut som att hon tänker. Hon har kanske mycket att tänka på. Som den gången då jag såg henne på tunnelbanan. Hon satt och tittade ut genom fönstret hela tiden. Hon såg inte arg eller ledsen ut. Bara försjunken i tankar. En blå blick som var långt långt borta. Jag ville så gärna att hon skulle se mig och kanske känna igen mig. Låta hennes ansikte spricka upp i ett sällsynt men hjärtligt leende. Ett leende som hon menar. För hon slösar inte med leenden. Hon ler alltid mot mig när jag handlar av henne. Och hon log till och med förtjust när vi en gång råkade ha likadana sjalar om halsen. Hon med sin lite pojkaktigt knuten framtill, jag med min kvinnligt löst draperad.

Jag tror minsann mitt te börjar ta slut igen...

Gerda Wegener.

Let's get it on.

Drömmer jag mig bort. Jag tänker att här bor jag, alldeles för mig själv. Jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan vattna alla blommor klockan två på natten medan jag sms:ar med dig och lyssnar på Marvin Gaye. Jag kan komma och gå som jag vill. Jag kan ligga i sängen och spreta med alla lemmar hur jag vill. Jag kan bjuda hit dig till min balkong när som helst. Skämma bort dig med fina saker jag omsorgsfullt inhandlat på hallen. Vi kan smutta på något gott vin halva natten och bli förtroliga med varandra. Sen kan jag förföra dig hur mycket jag vill. Och vi kan ha sovmorgon och äta frukost med rufs och allt. I mitt hem. Där jag bor. Alldeles för mig själv.

Nu är jag hemma.

Efter en fruktansvärt svettig kväll på stan. Det var nästan inget folk på det ställe vi var. Men vi satt och babblade och drack några öl ändå. På nästa ställe fick vi knappt plats. Så vi gick vidare och tog en bärs till på ett trist jävla ställe innan hemfärd åt varsitt håll.

När jag kom hem tog jag en sval dusch och ställde mig spritt språngande naken på balkongen och rökte en cigg och reflekterade lite över kvällen. Och min längtan. Jag önskar att jag hade en mjuk leende tjej vid min sida. Kanske kunde vi ta varandra i handen och skita i klockan och promenera ner till viken och ta en nattligt dopp. Njuta skiten ur den kokande sommaren. Jag är så kåt så jag kan vråla. Jag menar inte nödvändigtvis att jag måste knulla bums på en gång. Jag är kittlande nyfiken på de där varsamma första stegen. På den första kyssen. De kramande händerna. Hud som möter hud. Samtal som får en ny ton. Skratt och leenden som gör mig lycklig ända in i själen. Kommer det att hända i sommar?

En slags längtan.

Len hud under trevande händer. Darrande läppar som söker varandra. Mjukt möter mjukt. Skälvande små läten som berättar att det här, det har vi längtat efter. Omslingrande heta närhet, vad jag vill ha dig. Svettiga timmar sammanflätade på snurriga lakan. Njutandes varandras åtrå. Jag vill se på dig. Se hur det jag gör med dig gör dig galen. Se hur du rodnar runt munnen av hungriga kyssar. Hur blodet strömmar närmare mig. Ut i alla delar av dig som jag berör. Vi ska le och skratta och förena våra blickar så vi ser rakt in till varandra. Jag vill se din hud knottras under mina fjäderlätta fingrar. Långsamt vill jag smaka på dig. Din sötma. Din sälta. Din varma andedräkt. Jag ska se på dig när du somnar efteråt och tänka: Vi fick varandra.

Nu vill jag att du uppenbarar dig, ljuvliga kvinna jag inte kan säga nej till. Vem är du?

"Du är fantastisk."

Sådana var dina ord. Jag blev så förvånad. Du måste ha tänkt på mig. Det var ju så längesedan vi sågs. Och så plötsligt, dina ord på ett kort i ett kuvert. När fick jag ett handskrivet brev skickat till mig sist? Måste ha varit många år sedan, för jag minns det inte. Men ditt brev kommer jag aldrig att glömma. Jag tappade nästan balansen när jag läste det. Försvann från verkligheten och vaknade till först när jag märkte att jag fått frågor jag inte hört. Jag var långt borta och kunde bara se dig framför mig. Hela min kropp drabbades. Hjärtat bultade innanför bröstkorgen. Jag placerade ditt kort vid min säng och försökte tappert tränga undan tankarna på dig för en stund. Men de var snart tillbaka. Och när jag lade mig att sova den kvällen tänkte jag bara på dig. Jag tror jag somnade med ett leende.
Jag har tänkt på dig. Funderat över hur jag skulle kunna få träffa dig igen. Jag skulle helst inte träffa dig under samma omständigheter som sist, även om det var fint att få vara hos dig då. Jag vill träffa dig under mer... personliga förhållanden. Jag önskar jag kunde bjuda ut dig hit, till min klippa. Vid mitt hav. Locka med ett glas rosévin i plastmugg på ännu solvarm klippa och nattligt nakenbad medan månen vandrar över den bleka natthimlen. Du skulle tacka ja och uppenbara dig i all din skönhet. Din elegans. Jag tänker mig att du är ganska krävande. En utmaning. Inget lätt offer för mina svärmerier. Jag tänker mig att jag skulle bli tvungen att anstränga mig för att få dig att vilja stanna hos mig. Jag skulle älska utmaningen. Jag skulle ge av hela mig. Säkert skulle jag jönsa mig och göra mig till. Du skulle märka det och le outgrundligt. Jag skulle vara den som tar initiativ men vara våldsamt medveten om att du är den som bestämmer. Allt. Jag är i ditt våld, men tänker leda dig dit jag vill ha dig med bibehållet självförtroende. Jag är förlorad, men ändå så orubblig i din närhet.
Jag skulle göra allt jag kan för att få dig att trivas. Jag skulle vilja skämma bort dig. Vara den som ger. Se vad jag kan göra. Med dig. Jag skulle åsidosätta mina egna behov och istället njuta av att tillfredsställa dina. Jag skulle ägna dig hela min uppmärksamhet. Och till slut skulle du smälta som en vaniljglasskula i sommarsolen under min beröring. Mina ord skulle få dig att bedåras. Och mina händer skulle för alltid förnimma känslan av din hud. Mitt bröst skulle aldrig glömma värmen av din andedräkt. Min tunga skulle aldrig förlora smaken av dig. Din garde skulle vara borta och du skulle aldrig få nog. Av mig.
Jag vill uppleva magi med dig. Vi skulle vara magiska. Dina stora kloka ögon med blicken som jag veknar fullkomligt inför. Blir knäsvag. Men jag förlorar aldrig lugnet i din blick. Jag är på gränsen till vettskrämd, men just där känns allt så perfekt. Jag vill inte ha någon annan blick. Jag vill inte att du ska lägga dig platt för mig. Jag vill ha dig just så stolt och full av integritet och mogna överväganden som du är. Trygg och skärskådande ser du på mig och jag har vetat från första början att jag vill ha dig. Just på grund av den blicken. Den störtar in i mig och får mig fullkomligt ur balans. Ändå känner jag mig aldrig så klar som när du ser på mig.
Jag vet att jag skulle kunna ge dig allt du önskar dig. Om jag bara fick en chans.