Pride-rapport.

Inte mycket att rapportera, gott folk. Jag var på ett par mindre klubbar med priderelaterade teman på stan. Det var sådär. Ganska trevligt, men inte så avslappnat och härligt som jag hade trott.
Man kanske skulle ha pröjsat det där feta inträdet till den stora tjejfesten istället så hade det säkert blivit rajtan tajtan. Måste allt kosta så in i helsike mycket? Jag har annat jag måste lägga pengarna på med tanke på min stundande semester (äntligen!) och det jag planerat göra då.

Jag skulle ha sprungit ifatt paraden efter jobbet idag tillsammans med ett par vänner, men vi blev så sena från jobbet så det var ingen idé. Så vi gick till ett kvällssoligt Mosebacke istället, vilket var ljuvligt. Men kvällen bjöd inte på särskilt mycket spanande på vackra kvinnor. Det gjorde inget. Sällskapet var så fint.

Jag får väl göra Pride nästa år istället. Det blir bra det.

Min lykta brinner.

Jag har tänt min lykta på balkongen. Tassar ut ibland med bara fötter och njuter av den svala luften. Den mörka himlen. Festerna som hörs på avstånd. Jag röker en cigarett och känner mig melankolisk på ett ganska bra sätt. Imorgon är det den första augusti. Sommaren är inte slut riktigt ännu, men det känns ändå som den håller på att liksom runda av. Snart är hösten tveklöst här. Jag tycker om hösten. Jag är bäst i höstskrud. Hösten för mig är vila. Tystnad. Lediga helger som spenderas hemma i lägenheten. Tända ljus. Morgonrock halva dagen. Jazz. Matlagning. Bokläsning. Stickning eller andra sporadiska och mycket amatörmässiga pyssel-outbursts. Långa promenader genom stan. Fika på caféer. Konserter. Svampskog. Korsord. Långfilm. Det blir fint.

Vad som skulle förgylla min höst vore ett kvinnligt sällskap som gör mig knäsvag. Med henne skulle jag vilja göra allt det där jag nyss sa att hösten är för mig. Plus hångel. Ja, plus hångel på allt det där. Det vore något.

Jan Saudek.

Bjuder på en mustig bildkavalkad signerad Jan Saudek.

Pre-Pride.

Om ett par dagar börjar Stockholm Pride. Jag har aldrig varit på Pride. Inte ens lite. Jag har lyckats se de sista glada tjommarna i paraden slingra sig upp mot Hornsgatan när jag spatserat ner på väg från jobbet till bussen som tar mig till favoritklippan. Det är allt kan man säga.

I år tänkte jag ändra på den saken. Jag ska dit så mycket det går, fast jag jobbar ganska mycket. Tyvärr missar jag paraden i år också på grund av jobb. Damn you, helgarbete! Jag har inget sällskap dock. Känner inga homosexuella så pass väl att jag skulle vilja ta deras sällskap under mitt första Pride-besök. Min tredje har lovat att göra mig sällskap. Vet dock ej hur mycket hon har möjlighet att gå. Vi ska väl förhoppningsvis komma iväg på en tjejfest tillsammans. Sen hoppas jag kunna möta upp med lite nya bekantskaper från qruiser. Jag behöver erfarna guider och stadiga händer att hålla i!

Har förstått att det är ganska mycket hångel och sex i luften under Pride och det kan ju vara ganska motbjudande i för höga doser. Men jag ska nog klara av det. Kanske är det just vad jag behöver? Men främst vill jag njuta av att befinna mig i en ny värld för mig som jag anar kommer kännas oerhört bekant. Jag hoppas känna mig lite hemma. Välkomnad.

Tehandeln.

Ibland handlar jag mitt te i en tehandel. Där jobbar en tjej som gjort intryck på mig. Hon är så vacker. Hon ser lite pojkaktig ut. Kort hår som oftast står lite upp, åt sidan. Utan att vara nersölat med en massa gelé och sånt. Det ser mjukt ut. Håret. Ljust med en lätt röd ton. Hennes hy ser nästan transparent ut. Lite svagt fräknig över näsan och ut mot kinderna. Nu var det längesedan jag var där och såg henne, men jag kan tänka mig att sommaren gjort henne ännu vackrare med fler fräknar och rosor på kinderna. Kanske en svag brun skugga längs hårfästet. Hennes ansikte är finmejslat och symmetriskt. Hennes ögon ljusa och ögonbrynen ännu ljusare. Hon sminkar sig inte. Åtminstone inte vad jag sett. Hon har en enkel klädstil. En figurnära skjorta kanske eller en t-shirt och en fin sjal runt halsen. Hon ler sällan. Oftast ser hon ut som att hon tänker. Hon har kanske mycket att tänka på. Som den gången då jag såg henne på tunnelbanan. Hon satt och tittade ut genom fönstret hela tiden. Hon såg inte arg eller ledsen ut. Bara försjunken i tankar. En blå blick som var långt långt borta. Jag ville så gärna att hon skulle se mig och kanske känna igen mig. Låta hennes ansikte spricka upp i ett sällsynt men hjärtligt leende. Ett leende som hon menar. För hon slösar inte med leenden. Hon ler alltid mot mig när jag handlar av henne. Och hon log till och med förtjust när vi en gång råkade ha likadana sjalar om halsen. Hon med sin lite pojkaktigt knuten framtill, jag med min kvinnligt löst draperad.

Jag tror minsann mitt te börjar ta slut igen...

Queer som jag.

När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att jag tidigt var rätt queer. Jag har aldrig känt mig hemma i tjejkulturen som växte fram under tonåren. Jag sneglade nog avundsjukt på de populära tjejerna och ville gärna vara med, men det var mest för att jag inte ville vara ensam. Jag drogs till de som var utanför, precis som jag. Bildade pakter mot de normativa straighta kidsen och fann en egen värld där jag kände tillhörighet. Jag klädde mig ofta ganska grabbigt. Lånade pappas v-ringade tröjor och hade vit skjorta under. Britpopen gjorde sitt intåg och jag kände mig hemma i den stilen med slipover, jeans och svarta läderkängor. Jag hade visserligen långt hår och använde mascara, men ändå. Senare blev det mer någon slags svennigt manlig stil med pikétröja och chinos. Jympadojjor och t-shirt. Jag klippte mig kort och skulle bli trädgårdsmästare och var smygförälskad i min arbetsledare på trädgården där jag jobbade. Hon hade kort blont hår och en urgullig göteborgsdialekt. Jag fattade inte då. Ville kanske inte fatta. Kunde kanske inte fatta.
Det var inte förrän en bra bit efter 20 som jag började klä mig mer kvinnligt. Jag hade blivit av med oskulden till slut och hade någon slags försenad tonårsperiod när jag gick från famn till famn, festade jämt, använde tjejiga produkter tillsammans med mina tjejkompisar och klädde mig heteronormativt med klackar och hela skiten.
Tills det hela kändes ihåligt. Jag genomgick en kris och ett trauma på alla möjliga plan. Fysiskt och psykiskt. Blev handikappad under en period och ägnade all min tid åt grubblerier, gråterier, smärta och ångest. Efter det började mitt nya liv så sakteliga ta form. Jag började känna efter vem fan jag är egentligen. Och den jag fann ville jag bekräfta och ge utrymme. Jag gjorde mig av med en hel bekantskapskrets och stod på ruta ett.
Nu när jag ser tillbaka känns det som att mitt liv kunde ha börjat på riktigt då, om jag bara givit mig själv lite mer tid. Det kunde ha fått en ny riktning. Men kärlekståget gick och jag längtade så efter någon som kunde dra mig upp ur skiten efter mitt trauma, så jag tog tåget. Och livet började tuffa på igen. Heterosexuellt som fan. Men men en rejäl skillnad: förtroende och respekt. Jag är sedd som den hela person jag är. Jag har efter evigt grubblande dryftat mina känslor och bevittnat hur de faktiskt fått rätten att existera. De har rätten att bejakas. Jag har rätt till min frihet. Ingen vet hur det slutar. Det tror jag vi är starkt medvetna om. Jag har fattat rodret och börjar styra kursen mot det liv jag vill ha. Mot det som är jag.

Gerda Wegener.

Let's get it on.

Drömmer jag mig bort. Jag tänker att här bor jag, alldeles för mig själv. Jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan vattna alla blommor klockan två på natten medan jag sms:ar med dig och lyssnar på Marvin Gaye. Jag kan komma och gå som jag vill. Jag kan ligga i sängen och spreta med alla lemmar hur jag vill. Jag kan bjuda hit dig till min balkong när som helst. Skämma bort dig med fina saker jag omsorgsfullt inhandlat på hallen. Vi kan smutta på något gott vin halva natten och bli förtroliga med varandra. Sen kan jag förföra dig hur mycket jag vill. Och vi kan ha sovmorgon och äta frukost med rufs och allt. I mitt hem. Där jag bor. Alldeles för mig själv.

I tre och en halv dag.

Var jag i skärgården. På min ö. Nakenbad och tidiga kaffemorgnar vid havet. Alldeles ensam eller med min kära tantkompis. Långa tankar som ingen avbryter. Flöde. Samtal. Förståelse. Kanske är jag inte helt dum i huvudet ändå.
Ett avstånd som ökar obarmhärtigt mellan det som finns där hemma i stan och det som är jag. Mitt renaste jag med hjärtat fladdrande alldeles under huden. Där ute på klippan vid det ljumma havet. Där är jag mig själv. Och fan vet hur det här slutar.

Nu är jag hemma.

Efter en fruktansvärt svettig kväll på stan. Det var nästan inget folk på det ställe vi var. Men vi satt och babblade och drack några öl ändå. På nästa ställe fick vi knappt plats. Så vi gick vidare och tog en bärs till på ett trist jävla ställe innan hemfärd åt varsitt håll.

När jag kom hem tog jag en sval dusch och ställde mig spritt språngande naken på balkongen och rökte en cigg och reflekterade lite över kvällen. Och min längtan. Jag önskar att jag hade en mjuk leende tjej vid min sida. Kanske kunde vi ta varandra i handen och skita i klockan och promenera ner till viken och ta en nattligt dopp. Njuta skiten ur den kokande sommaren. Jag är så kåt så jag kan vråla. Jag menar inte nödvändigtvis att jag måste knulla bums på en gång. Jag är kittlande nyfiken på de där varsamma första stegen. På den första kyssen. De kramande händerna. Hud som möter hud. Samtal som får en ny ton. Skratt och leenden som gör mig lycklig ända in i själen. Kommer det att hända i sommar?

Nya tag.

Ikväll ska jag ut igen. Den här gången blir det nog mer drinkar och mindre käka. Vi ska gå till ett tjejställe, jag och min tredje och en annan vän. Hoppelihoppas på lite flirt med fina flicks.

En slags längtan.

Len hud under trevande händer. Darrande läppar som söker varandra. Mjukt möter mjukt. Skälvande små läten som berättar att det här, det har vi längtat efter. Omslingrande heta närhet, vad jag vill ha dig. Svettiga timmar sammanflätade på snurriga lakan. Njutandes varandras åtrå. Jag vill se på dig. Se hur det jag gör med dig gör dig galen. Se hur du rodnar runt munnen av hungriga kyssar. Hur blodet strömmar närmare mig. Ut i alla delar av dig som jag berör. Vi ska le och skratta och förena våra blickar så vi ser rakt in till varandra. Jag vill se din hud knottras under mina fjäderlätta fingrar. Långsamt vill jag smaka på dig. Din sötma. Din sälta. Din varma andedräkt. Jag ska se på dig när du somnar efteråt och tänka: Vi fick varandra.

Nu vill jag att du uppenbarar dig, ljuvliga kvinna jag inte kan säga nej till. Vem är du?

Frihet att vara den man är.

Det var fint att träffa henne. Även om det dröjer lång tid mellan gångerna nu för tiden så är det lika roligt varje gång det blir av. Hon är så söt. Men jag flirtar inte med henne. Hon får berätta om hon vill ha mig. Då finns jag där. Men jag vill inte klampa på som om hon varit singel.
Jag berättade mer om min bisexualitet när vi sågs. Jag sa att jag är redo nu. Jag måste bejaka alla sidor av mig själv. Bli en hel människa. En fri människa. En människa som är den hon är. Hon stöttar mig förstås.

Det har kommit att handla mycket om det i mitt liv den senaste tiden. Det där med att vara den man är och att vara fri. Bristen på t ex jämställdhet är ett enormt hinder när det gäller att vara den man är. Könsroller klämmer in oss i fack där vi inte kan röra oss fritt. Förväntningar och krav. Man trycker undan delar av sig själv. Kanske till och med inbillar man sig själv att det är rätt. Att man faktiskt ska vara på ett visst sätt om man är t ex kvinna. Eller invandrarman. Eller korpulent. Eller kulturarbetare. Eller arbetslös. Eller ung mamma. Hela tiden regler som säger att man bör bete sig på ett visst sätt. En förväntan från omgivningen om vem man ska vara. Ett ifrågasättande om man bryter normen. En ständig kamp för att behålla sin stolthet och värdighet. Att bevisa att man kan och vill. Jag kan bli galen av det.

Frihet ja... Jag kan inte lova en människa min kärlek för resten av mitt liv. Det vore att tvinga mig till ett ofritt liv. För ingen vet vad som händer med kärleken och känslorna genom åren. Jag menar inte att jag vill vara oseriös och leka med känslorna hos den jag lever med. Jag menar inte att det kan ta slut imorgon för jag kanske träffar någon jag inte kan motstå ikväll. Nej, jag menar att jag skulle vilja formulera kärleken på ett annat sätt. Att inte tynga ner den med en massa löften som ingen människa kan hålla utan att göra våld på sig själv, sina drömmar och sin frihet.
Man ska självklart ta ansvar över de relationer man har. Man ska ta ansvar över sina handlingar. Man kan absolut välja att agera eller inte när man känner något litet begär börja viska inuti. Man måste inte följa varenda instinkt eller doft av åtrå. Det vore att leva ett ansvarslöst och omoget liv. Jag har hört och sett många exempel på den typen av missuppfattningar av en fri relation och den personliga friheten. Det är inte alls så jag vill ha det.
För mig är det viktigt att känna att jag inte har lovat något jag ska hålla resten av livet oavsett hur allt utvecklar sig. Oavsett vad som händer med mig. Med oss. Jag är inte särskilt gammal men har redan hunnit se livet ta väldiga vändningar. Jag vet att jag inte skulle kunna hålla ett sådant löfte. Det skulle knäcka mig. Det innebär inte att jag ser på kärleken som en lek.

Imorgon ska jag gå ut.

Med min tredje. Det ska bli fint. Vi har pratat om att gå till ett tjejställe länge. Kanske blir det imorgon.

Den här låten känns lite som jag känner mig just nu.

Och så var det de barnsliga lekarna...

Ofta hör jag tjejer som berättar om hur de lekt oskyldiga sexuella lekar med killar när de var små och och tidigt i puberteten, innan sexdebuten. Det var pussar och kläm på snoppen och gnid i tältet och tafs vid badbryggan. Jag har väldigt ringa erfarenhet av dessa äventyr med killar innan sexdebuten. Hade väl lite pusslekar med min killkusin. Nej, jag lekte med flickor. Vi lekte mamma-pappa-barn. Kille-å-tjej. Vi låg inlåsta på mitt rum, helt nakna ovanpå varandra och gned oss. Vi kysstes som de gjorde på Dallas. Med tungan djupt in i varandras munnar. Vi pussade varandra mellan benen.

När puberteten kom blev jag mest förvirrad och vågade aldrig göra något med varken tjejer eller killar. Min första vuxna kyss med en kille skedde när jag fyllt nitton. Min sexdebut skedde ett par år senare och var väldigt heterosexuell, liksom min fortsatta sexuella utveckling de kommande åren. Vid ett par tillfällen efter det har jag hittat tillbaka till kvinnorna. (Se förra inlägget.) Allt emedan jag fortsatt mitt heteroliv. Känslorna för kvinnor har aldrig svalnat. Ständigt dyker de upp i mina fantasier och drömmar. Och jag känner att jag måste följa de känslorna. Annars blir jag olycklig och aldrig hel.

Jag tänker på er ibland.

Ni har sett olika ut. Min första var mjuk som en vetedeg och jag kunde inte andas. Det var fint. Hon var söt. Hon var salt. Jag gav henne en ny dimension. Hon blev till rumsvarmt smör under min beröring och fick sig ett blixtrande crescendo. Själv stod jag kvar, med en nästan-dimension. Såg på henne när hon med dimmiga ögon log godnatt. Det blev bra, men inte som jag hade tänkt. Vi skulle aldrig tala om det igen.

Min andra var spänstig, men inte hård. Len och modig. Självklar i sin roll. Och i min kupade hand var det mjukt när vi somnade i en obekväm ställning, nedträngda i en gammal bäddsoffa. Hon var klichéartat snygg och fräsig och jag kunde inte begripa att hon verkligen ville ha mig. Hon ville ha mig så till den milda grad att hon var på vippen att ta in på svindyrt hotell för att få vara ifred med mig. Ibland funderar jag över hur den natten hade varit om vi fått vara ensamma i en bred säng, istället för i den där bäddsoffan med en tjurig inneboende tre meter bort.

Min tredje blev aldrig något mer än en svårartad attraktion från min sida. Svettiga händer sammanflätade under filmfilten. Ett huvud på en axel. Blickar som gjorde oss nervösa. Nästan-sked på natten. Långa smekblickar över hennes mjuka linjer. Jag tror jag var förälskad i henne. Inte bara kåt på. Vi är vänner. Det finns en laddning. Vi var på festival och bestämde att händer det så händer det. Men vi undvek det. Kanske en annan gång.

Någon annan har det inte varit. Det finns många vackra kvinnor. Ibland känner jag mer än att jag uppskattar ett utseende. Kanske på jobbet. Hon vandrar runt och lägger en lätt hand här och där. Plockar lite och funderar. Jag iakttar henne försiktigt. Kanske på stan. Hon sitter en bit bort och jag förlorar uppmärksamheten på mitt sällskap då och då när jag förlorar mig i hennes linjer. Kanske på någon kurs eller tillställning. Jag drar mig instinktivt nära henne. Avfyrar leenden jag hoppas ska avslöja mig, samtidigt som jag är livrädd för att bli avslöjad. Varje gång på väg hem suckar jag full av åtrå och drömmer vidare.
Jag vill veta allt om dom. Jag vill veta hur de ser ut framför mig i sängen. Jag vill veta hur de smakar. Jag vill veta vad de älskar i livet. Jag vill veta vad jag behöver göra för att få dom att må bra tillsammans med mig. Jag får en elektrisk känsla genom hela kroppen när jag ser en sådan kvinna. Jag känner mig genast mer levande då än innan hon fanns i mitt blickfång. En liten stund är hon en del av mitt liv och får all min uppmärksamhet. Jag är fullkomligt påverkad av hennes närvaro. I nästa ögonblick är hon borta. Jag njuter av känslan så länge den varar. Den känslan kan också vara jobbig. Jag tänker, kommer det att hända? Kommer jag någonsin få känna smaken av en kvinna som ger mig elektriska stötar genom hela min kropp? Kommer jag få bli alldeles svag i hennes närhet och inte känna något hinder för att sluka henne med hela min kropp? Kommer jag känna själslig närhet med henne? Kommer jag få känna att vi hör ihop? Just där. Just då.