Linn i träslottet vid havet, del 1.

Regnet smattrade mot fönsterrutorna på hennes stora glasveranda. Oktober hade inletts med regntunga skyar och kastvindar. Kakelugnens luckor stod öppna och spred ett vilsamt sprakande ljud från elden. På bordet framför oss brann ett par stearinljus och i fönstret en bit bort lyste fotogenlampan. De ljusa väggarna reflekterade ljuset. Min fråga kom plötsligt, hon ryckte till.

- Varför har du aldrig träffat någon, Linn?

Hennes svar dröjde. Hon vred lite på sig, korgstolen knarrade. Hon tog en liten klunk ur det stora vinglaset.

- Ja... jag vet inte. Det blev aldrig så för mig.

Jag tänkte att det är nu eller aldrig. Nu måste jag få veta. Nu måste hon öppna sig.

- Är det så att du gillar kvinnor?

Hon stirrade rakt ut genom det mörka fönstret. Man kunde knappt skönja konturerna av träden där ute längre. Det var mörkt och våra tända ljus blänkte i glaset.

- Ja... Hur visste du det, höll jag på att säga. Men det är väl självklart att du gissat det. Du vågar ju leva som den du är. På riktigt.

- Hur blev det så att du inte kunde leva ut det? Hur kan det vara värt att ägna ett liv åt att förneka sig själv?

- Min mamma. Att få ha en relation med henne har känts viktigare. Hon hade aldrig accepterat det.

- Men hon måste ju förstå att det är något fel när hennes dotter går ett helt liv utan att träffa någon? Tror du inte att hon hade velat se dig lycklig och få kärlek? Även om det råkade vara med en kvinna?

- Äh... nej. Du förstår inte hur hon var. Men nu är hon ju borta. Då borde jag kunna... men... jag är nog för rädd. Jag har ju aldrig... ingenting. 50 år fyllda och har ännu inte mött kärleken. Patetiskt.

Hon reste sig hastigt och ställde ifrån sig vinglaset. Gick ett par varv runt, runt verandan bakom mig. Hon stannade vid min stol. Hon andades ut häftigt. En desperat suck.
Jag hade knackat hål på hennes benfasta yta. Hennes sköld. Med den sucken gav hon sig. Hon släppte spärrarna. Hon insåg att jag läst henne som en öppen bok. Ingen idé att kämpa emot.
Hon kastade sig ner bakom min stol och slängde armarna om min hals. Några högljudda snyftningar mot min hals. Jag kramade hennes armar hårt.

- Det är lugnt, Linn. Allt är lugnt. Jag finns här. Så, så... berätta nu. Vad känner du just nu?

Jag tog hennes hand och ledde henne runt mig så jag kunde se henne i ögonen. Jag strök henne över den tårblöta kinden. Hon sträckte sig efter sin stol och drog den nära min och satte sig ner. Vi höll varandra hårt i händerna. Och hon började berätta.

I wanna go to marz.

Längesedan jag skrev. Jag vet. Det är frustrerande. Jag vill ju egentligen ägna mig åt skrivande. Men för det krävs en massa ledig tid. Och man måste ju betala hyran... Så tiden flyger iväg. Livet tuffar på. Det jobbas. Det vänds på slantar. Men det kommer snart bli bättre. Fruktansvärt skönt. Och jag har bestämt mig för att göra en rejäl satsning på det jag verkligen vill göra i livet. Inte låta det förbli en dröm jag aldrig ens gjorde ett ärligt försök att uppfylla.

Jag träffar en kvinna i ett sammanhang. Flera gånger i veckan. Än så länge har jag inte vågat prata med henne. Ett hej har undsluppit mina läppar vid ett tillfälle av djärvhet. Eller... djärvhet och djärvhet. Hon sa hej och jag svarade. Suck. Herregud som man håller på. Nå värre.

I alla fall. Hon har på något märkligt sätt nästlat sig in i mina tankar. Och hon dyker upp när jag minst anar det. Jag... låg i sängen och fantiserade lite sådär på slentrian. Plötsligt var hon där. Jag styrde knappt mina tankar själv längre. I mig spelades ett fantastisk scenario upp och jag begrep ingenting när jag var klar. Hon rör vid känslor inuti mig jag inte ens visste att jag kunde känna. Hon får mig att önska att jag en dag får göra saker jag inte visste att jag ville göra. Detta gör hon utan att egentligen göra något annat än att vara föremål för mina betraktande ögon. Vissa människor har en enorm dragningskraft helt enkelt. Vissa människor bär iväg med mig. Vissa människor får mig att tänka hur långt som helst. Varje gång jag är där ser hon på mig och ler. Jag inbillar mig att hon söker efter mig. Letar efter min blick. När vi möter varandras ögon avfyrar hon ett fantastiskt leende. Jag blir helt knäsvag av det. Viker undan med blicken direkt och blir riktigt generad. Känner knappt igen mig själv. Jag tänker att jag inte får titta för mycket på henne och hålla på och utbyta leenden. Det känns som det står i pannan på mig att jag vill ligga med henne.

Samtidigt. Vad fan gör det om jag visar det? Man måste våga för att vinna. Plötsligt en dag kanske jag frågar henne om hon vill ta en drink.

Tystare än tystnaden själv.

Sitter i min ullkappa och ett par fårskinnstofflor på den fuktiga trappan. Lutar ryggen mot ytterdörren. Jag släckte lampan vid förstukvisten för att uppleva novembermörkret. Himlen lämnar ett svagt silvrigt ljus över omgivningen. Jag skickar ut en nästan osynlig rökpelare av cigarettrök. Natten är fuktig. Råkall. Det är stilla. Alldeles tyst. Så tyst att det nästan känns overkligt. Jag harklar mig lätt som för att pröva hur det låter. Ett ljud mitt i allt det tysta. Det är som om världen vore vadderad. Röker klart helt stilla. Vill inte förstöra tystnaden. Något rasslar till bakom hasseln en bit bort. En svag skugga och en ljus fläck. Ett rådjur. Någonstans rullar en bil fram och parkerar. En dörr öppnas och stängs. Men inga steg. Kanske släppte någon ut sin katt.

Jag går in och vandrar genom huset. Tittar in i de tomma rummen. Ovan vid utrymmet. Ovan vid ensamheten. Ensamhet är ofta det enda jag längtar efter, men när jag väl får den blir jag helt ställd. Vad fan ska jag göra nu? Dricker ett glas vatten. Lutar mig mot bänken och tittar ut i det svarta. Suckar ljudligt och omedvetet. Ensamheten gör mig oskyddad för min längtan efter en närhet som saknas i mitt liv. Det blir så påtagligt. Jag förvandlas till mina sinnen. Till mina drömmar. Slutar vara en person. Blir högst medveten om min kropp. Känner mig sensuell och sinnlig. Det är inte bara behagligt. Det gör att längtan blir fysisk. Den värker i mig. Gör mig rastlös. Oföretagsam.

Var här hos mig. Finns här. Existera. Kom till liv. Kliv ur mina drömmar. Ta form. Bli till kött. Få en puls. Bli en värme som jag kan ta på. Det här skulle vara den bästa natten i våra liv om jag inte vore så förbannat ensam. Det är tio år sedan jag senast lade min vibrerande hand runt ett kvinnligt bröst. Det är tio år sedan jag kysste de mjukaste läppar. Det är tio år sedan vi gav varandra en natt jag aldrig ska glömma. Det är dags för ett nytt minne för livet, tycker jag.

Long time.

På allmän begäran är jag här igen. Det var inget medvetet val att frånvara, men tiden gick och livet rullade på och nu är det nu. Jag är här på egen begäran också. För jag har längtat efter skrivandet. Jag har längtat efter orden. Inspirationen.

Advent närmar sig med stormsteg. Advent. Att vänta på frälsaren. Frälserskan. Jag väntar fortfarande. Passivt får jag lov att säga. Jag jobbar på. Lägger min energi på positiva saker i så stor utsträckning som möjligt. Försöker förverkliga mig själv mer och mer för varje dag som går. Ett steg i taget mot ett liv där jag kan vara mig själv. Fullständigt.


Jag såg dig dansa. Som förhäxad såg jag på avstånd hur musiken fortplantade sig i din kropp. Din kropp följde musiken så perfekt. Så följsamt. Så sensuellt. Stora rörelser. Liderliga. Vågade. Ett hemlighetsfullt leende riktat inåt. Ögon som sluter sig kring musiken. Du dansar med dig själv. Eller någon som inte syns. Vem är det? Du tycker om dig själv. Du tycker om dina rörelser. Din kropp. Din eld. Det gör mig vansinnig av åtrå. En hastig blick som nästan fällde mig där jag stod. Du menade att beröra mig. Du rörde vid mitt innersta.
Jag känner dig inte särskilt väl, men du tycks vara en hängiven människa. En människa som brinner och är full av liv. Inte rädd för det som är annorlunda. Du är själv annorlunda. Och det gör mig trygg. Kanske skrämmer jag dig inte. Du sa att du gärna vill träffa mig fler gånger. Någon lät hälsa att du sagt att vi var själsfränder. Det gör mig ännu tryggare. Inom mig växer ett enormt intresse. Nyfikenhet. Vem är du? Varför tycker du om mig?
Ibland önskar jag att saker och ting vore annorlunda. Kanske skulle du då våga insistera på att träffas oftare. Som det är nu blir det lite som det blir. Vi råkas. Och slukar i oss av varandras energi. Nosar upp varje spår av varandras personligheter. Hög lära-känna-faktor per minut. Snart har vi skapat något som står för sig självt. Något som ingen annan känner till. Ingen förstår hur vi kan vara så tajta utan att egentligen känna varandra. Men en blick, en mening, ett leende tar oss så nära varandra. Det är den enda lösningen. Alternativet vore att inte få veta mer, att inte lära känna. Det finns inte.
Du känner till allt. Och jag tror du köper hela situationen. Den skrämmer dig inte. Du är fri. Och du känner igen en fri människa när du ser en. Det här är vad som ska ta mig igenom midvintern.

Changing of the seasons.

Det känns att vi går in i en ny säsong nu. Sommarens hets att ta vara på varenda solig dag, ljummen kväll, möjlighet till kontinentala uteserveringsbesök och badtillfällen viker åt sidan till förmån för höstens lugn. Det är fortfarande väldigt behagligt att vistas utomhus och njuta av naturen och fina dagar eller kvällar, samtidigt som det är helt legitimt att inte gå utanför dörren på en hel helg och istället glo på film, baka, sticka, läsa eller bara såsa runt i mysbrallor.

Den här helgen är jag ensam hemma. Jag jobbar visserligen så jag spenderar egentligen inte så mycket tid hemma. Ikväll har jag bakat banankaka. Klinkat på gitarren. Sjungit lite. Fuldansat til nostalgisk musik. Sitter med huvudet i en plastpåse nu och väntar på att hennafärgen ska göra sitt. Är lite tjejig och speglar mig, klämmer mig själv på brösten och vickar på höfterna och känner mig sensuell.

Det har varit stiltje på kvinnofronten. Jag hade väl hoppats att hon skulle dyka upp med en gång. Så blev det nu inte. Och jag blev lite frustrerad. Uttråkad av att sitta och klick-klick-klicka på qx. Ni är några raringar där. Men jag vill att ni ruskar om mig. Föreslå något jag inte kan tacka nej till. Please?

En resa.

Hej kära ni. Nu åker jag till Krakow i fem dagar med min Urkult-vän.
Det ska bli mig ännu ett äventyr!

Ha det gott!

Vändpunkten.

Jag hamnade i en liten svacka. Eller kanske är det post-urkult-depressionen? Jag är liksom blödig och skör. Hudlös. Känner ingen mening med att gå till jobbet. Vill inte göra något annat än att... gör något annat. Något nytt. Mitt liv måste få mera mening. Jag vill utvecklas. Möta nya människor. Sammanhang att passa in i.

Jag åkte på en mycket längre resa rent mentalt än den jag gjorde geografiskt när jag åkte till Urkult. Det är alldeles sant när jag säger att de lilla festivalen känns som en vändpunkt för mig. Dagen då jag åkte dit var dagen då jag började göra de saker jag drömt om. Livet är för kort för att ägna sig åt att drömma i allt för stor utsträckning. Jag har bestämt mig för att sluta vara rädd för saker. Sluta vara rädd för att utmana mig själv. Sluta vara rädd för att möta människor. Jag vill möta människor som är jordnära, kärleksfulla och innerliga. Som vill vara med mig på min resa. Mitt liv. Inget jag drömmer om ska längre skjutas på den ovissa framtiden. Mitt liv kommer från och med nu att innehålla många fler tältvistelser i naturen, vandringar i skogar, cykelturer längs slingriga grusvägar, danskurser som skrämmer undan alla hämningar som bor i kroppen, kreativa äventyr och nya konstformer. Det ska innehålla samtal där man inte behöver skämmas för att man har åsikter, är lite smart eller intellektuell. Det ska innehålla livsnjutningar som nattbad, tekvällar, mustigt öl och ost, lövhögsrullningar och svettiga dansgolv. Det får vara slut på sammanhang där jag sänker mig till den rådande nivån. Bort med alla som hämmar mig! Hit med alla er som får mig att växa och som växer tillsammans med mig! Och banne mig, hit med lite farligheter! Mitt nya mantra är: Jag är en FRI människa! Fri från rädslor. Fri från hämningar. Det är en bit att vandra, men jag har börjat och det känns enormt.

Och i grund och botten handlar det om att slå sig fri från sina egna rädslor och hämningar. Att välja att leva istället för att ängslas och ta alldeles för mycket ansvar för allt och alla. Jag ska ta rodret och styra mitt liv. Inte låta det styras av mina rädslor för vad andra tänker om mig. Jag ska sluta jämföra mig själv med andra. Sluta tänka att alla andra gör rätt och man borde göra som dom. De gör vad de vill och jag är fri att göra vad jag vill. Och jag kan. Jag vågar.

Jag ska helga min kropp. Den är det som ska bära mig genom hela livet och orka göra allt det där jag drömmer om. Jag ska ge den vad den behöver. Näring och rörelse. Positiv rörelse! Rörelse som passar mig. En sund själ börjar till stor del i en sund kropp. Om man inte får i sig det man behöver så blir kroppen en börda. Musklerna får inte det bränsle de behöver och de blir inte starkare. Konditionen blir sämre. Tankarna blir lättare om jag rör mig och äter rätt. Ångesten blir större när jag ätit fel saker och varit stilla. Genast börjar kroppen gnissla och rädslan för smärta kommer smygande och låser mina rörelser. Sömnen blir dålig. Kroppen känns stressad och ur balans. Jag vill bli stark i kroppen. Känna att jag har spänst och uthållighet. Harmoni.

Jag bryr mig inte om att gå ner i vikt för att bli "snygg". Det där kan jag kräkas på. Varför ska det vara så jävla viktigt i dagens samhälle? Varför ska det ständigt omnämnas, det där med vikten? Även om det är vänligt menat, t ex: Vad duktig du är som gått ner i vikt! eller Vad fin du blivit! eller Du ser så fräsch ut!, så blir jag irriterad. Att det ska vara så in i helvete viktigt. Något som borde vara helt oväsentligt. Något som andra inte har det minsta med att göra. Något som inte säger ett skit om vem jag är. Som överviktig tillskrivs man egenskaper man inte besitter. Jag kan ofta känna att jag inte får en chans, på grund av min övervikt. Man är automatiskt borträknad ur många sammanhang och situationer. Det får mig att vilja barfa någon rakt upp i nyllet.