En resa.

Hej kära ni. Nu åker jag till Krakow i fem dagar med min Urkult-vän.
Det ska bli mig ännu ett äventyr!

Ha det gott!

Vändpunkten.

Jag hamnade i en liten svacka. Eller kanske är det post-urkult-depressionen? Jag är liksom blödig och skör. Hudlös. Känner ingen mening med att gå till jobbet. Vill inte göra något annat än att... gör något annat. Något nytt. Mitt liv måste få mera mening. Jag vill utvecklas. Möta nya människor. Sammanhang att passa in i.

Jag åkte på en mycket längre resa rent mentalt än den jag gjorde geografiskt när jag åkte till Urkult. Det är alldeles sant när jag säger att de lilla festivalen känns som en vändpunkt för mig. Dagen då jag åkte dit var dagen då jag började göra de saker jag drömt om. Livet är för kort för att ägna sig åt att drömma i allt för stor utsträckning. Jag har bestämt mig för att sluta vara rädd för saker. Sluta vara rädd för att utmana mig själv. Sluta vara rädd för att möta människor. Jag vill möta människor som är jordnära, kärleksfulla och innerliga. Som vill vara med mig på min resa. Mitt liv. Inget jag drömmer om ska längre skjutas på den ovissa framtiden. Mitt liv kommer från och med nu att innehålla många fler tältvistelser i naturen, vandringar i skogar, cykelturer längs slingriga grusvägar, danskurser som skrämmer undan alla hämningar som bor i kroppen, kreativa äventyr och nya konstformer. Det ska innehålla samtal där man inte behöver skämmas för att man har åsikter, är lite smart eller intellektuell. Det ska innehålla livsnjutningar som nattbad, tekvällar, mustigt öl och ost, lövhögsrullningar och svettiga dansgolv. Det får vara slut på sammanhang där jag sänker mig till den rådande nivån. Bort med alla som hämmar mig! Hit med alla er som får mig att växa och som växer tillsammans med mig! Och banne mig, hit med lite farligheter! Mitt nya mantra är: Jag är en FRI människa! Fri från rädslor. Fri från hämningar. Det är en bit att vandra, men jag har börjat och det känns enormt.

Och i grund och botten handlar det om att slå sig fri från sina egna rädslor och hämningar. Att välja att leva istället för att ängslas och ta alldeles för mycket ansvar för allt och alla. Jag ska ta rodret och styra mitt liv. Inte låta det styras av mina rädslor för vad andra tänker om mig. Jag ska sluta jämföra mig själv med andra. Sluta tänka att alla andra gör rätt och man borde göra som dom. De gör vad de vill och jag är fri att göra vad jag vill. Och jag kan. Jag vågar.

Jag ska helga min kropp. Den är det som ska bära mig genom hela livet och orka göra allt det där jag drömmer om. Jag ska ge den vad den behöver. Näring och rörelse. Positiv rörelse! Rörelse som passar mig. En sund själ börjar till stor del i en sund kropp. Om man inte får i sig det man behöver så blir kroppen en börda. Musklerna får inte det bränsle de behöver och de blir inte starkare. Konditionen blir sämre. Tankarna blir lättare om jag rör mig och äter rätt. Ångesten blir större när jag ätit fel saker och varit stilla. Genast börjar kroppen gnissla och rädslan för smärta kommer smygande och låser mina rörelser. Sömnen blir dålig. Kroppen känns stressad och ur balans. Jag vill bli stark i kroppen. Känna att jag har spänst och uthållighet. Harmoni.

Jag bryr mig inte om att gå ner i vikt för att bli "snygg". Det där kan jag kräkas på. Varför ska det vara så jävla viktigt i dagens samhälle? Varför ska det ständigt omnämnas, det där med vikten? Även om det är vänligt menat, t ex: Vad duktig du är som gått ner i vikt! eller Vad fin du blivit! eller Du ser så fräsch ut!, så blir jag irriterad. Att det ska vara så in i helvete viktigt. Något som borde vara helt oväsentligt. Något som andra inte har det minsta med att göra. Något som inte säger ett skit om vem jag är. Som överviktig tillskrivs man egenskaper man inte besitter. Jag kan ofta känna att jag inte får en chans, på grund av min övervikt. Man är automatiskt borträknad ur många sammanhang och situationer. Det får mig att vilja barfa någon rakt upp i nyllet.

Ut i svampskogen.

Jag ska till en av mina öar. Vädret ska väl inte vara strålande (men jag hoppas på några dopp ändå) så det får nog bli skogen för hela slanten. När jag var vid Nämforsen såg jag att den svarta trumpetsvampen kommit upp där. Kanske kanske finns den på mitt hemliga ställe på ön redan. Om inte annat finns det väl kantareller nu?

Jag skulle önska att jag kände en trevlig kvinna att ta med ut i skogen. Som liksom jag njuter av att dricka kaffe från termos och äta mackor på en sten bland blåbärsris och granar. Som tycker om naturen, som jag gör. Som spanar mot skyn när man hör ormvråkens skri. Som lystrar efter spillkråkan när den dundrar mot tallens stam. Som har tålamodet att kräla runt bland eklöven och plocka de svarta små trumpeterna. Sen sitter vi mitt emot varandra runt trädgårdsbordet, med fotogenlyktan tänd och barr i stövlarna och rensar skörden. När vi är klara tar vi handdukarna med oss och springer ner och badar av oss barr och fästingar.

Jag vill kyssa dig i den där ekbacken.

Den vackraste här ikväll.

Din kropp böljar sig värdigt när du rör dig genom folksamlingen i grässluttningen. Runt dina stadiga och samtidigt lätta ben svävar en kjol mönstrad i naturvitt, svart och kaffebrunt. Du ställer dig en liten bit bort från mig. Du bär ett enkelt vitt bomullslinne med tunna axelband. Det vänstra glider ner från din axel och du drar med lätt hand tillbaka det. Dina bröst ser mjuka och fylliga ut och bildar en hänförande inramning till ditt ansikte. Jag skärper mig lite för att inte stå där och se alldeles förhäxad ut. Tittar bort en stund, men min blick letar sig snabbt tillbaka till dig. Jag låter tanken på att ha min arm runt din mjukt formade svank och med min hand vilandes på din höft bära iväg med mig några ögonblick.
Du har små band runt dina handleder. Och andra i ditt hår. Ditt hår är lockigt och lysande rött i den varma kvällssolen. En slarvig tofs låter några lockar virvla runt dina tinningar. Jag betraktar ditt ansikte när du står och tittar mot scenen. Över dina läppar rör sig ett leende. Och du sluter ögonen mot solen en stund. Din hy är lätt solbränd. Och överallt har du små fräknar. Dina kinder ser ut som fågelägg. Läpparna är ljust röda och ser mjuka ut. Din arm hänger längs sidan. Vilar. På din armbåge finns små gropar som jag finner fullkomligt bedårande. Dina höfter rör sig sakta till musiken. Fötterna skitiga liksom alla andras. Rödmålade tånaglar och enkla sandaler i brunt skinn. Du är den vackraste flickan här ikväll, tänker jag och bestämmer mig.

Urkult i mitt hjärta.

Hur ska jag någonsin kunna beskriva för er hur jag har haft det de senaste dagarna? Jag gör ett försök, men det kommer ändå inte göra upplevelsen rättvisa. Det bästa ni kan göra är att åka dit. Gör inte som jag och skjut på det år efter år. Slå till och åk till Urkult nästa år! Det ska jag göra.

Jag hade egentligen inte så stora förväntningar. Jag visste inte så mycket mer än att det verkade vara en mysig festival med mycket spännande och svängig musik. Med öppet sinne, en god vän, en bil, tält och spritkök for vi dit. Och vi skrattade, sjöng och pirrades medan vi for genom Ångermanlands böljande landskap.

Festivalplatsen ligger på en höjd ovanför ett fall vid Nämforsen. Man hör forsen brusa i bakgrunden på området. Att få såna naturupplevelser när man är på festival som vi fick hade jag väl aldrig kunnat drömma om. När vi slagit upp vårat tält i tallskogen strax utanför själva festplatsen korkade vi upp skumpan och tog fram jordgubbarna. Vi satt där lyckliga och såg kvällssolen bryta fram mellan talltopparna. Då börjar någon kula så det sjöng genom skogen. Det blev bara för mycket och vi grät en skvätt båda två.
Första kvällen invigdes med Eldnatten. Det var eld och magisk musik och tusentals lyckliga människor i sluttningarna vid den stora amfiteatern. Stjärnklar var natten och blank låg forsen i bakgrunden medan ballongerna med ljus i dansade upp mot natthimlen. Vi dansade och dansade. Vi upplevde massor med fantastisk musik. Vi åt god mat. Vi gjorde kaffe och soppa på spritköket. Vi hade trevliga grannar som vi bjöd på rosé och fick fina samtal. På fredagen gick vi ner till fallet i forsen. Fantastiska hällristningar pryder klipporna och människor hade samlats överallt. Man badade. Några hade med sig sina instrument och satt uppflugna på klipporna och spelade tillsammans. Många näckade oblygt. Vi slog oss ner vid en lagunliknande plats där en mindre bäck sprang ner från berget. Omgivna av människor slängde vi av oss alla kläder och fick oss ett ljuvligt bad och tvagning. Frihetskänslan var enorm! Nästa dag gjorde vi samma sak igen. Och vi fick mer dans på kvällarna. Tårar rann till magisk musik och vi var bara lyckliga. Vi blev berusade och fnittrade så vi trillade omkull när madrasser skulle pumpas och tänder skulle borstas i skymningen. Sista natten ville ingen sluta dansa och det fantastiska trumgänget ville aldrig sluta spela. Vi grät av separationsångest och lade oss när dagen började gry. När jag närmade mig porten hemma tänkte jag: Jag skulle göra det igen imorgon om jag kunde. Aldrig har jag väl känt så när jag varit borta på festival eller någon annan resa, hur kul jag än haft. Men nu var det bara saknad i mitt bröst. Nästa år kommer vi igen, med fler vänner. Det här måste vi dela med oss av.

Ett äventyr i Norrland.

Det är vad jag ska ha den här veckan. Semestern är här och jag ska åkt till Nämforsen i Västernorrland och gå på Urkult! Det är en folk- och världsmusikfestival för de som inte visste det. En ganska liten och gemytlig festival efter vad jag har hört. Jag har aldrig varit där. Åker med min bästa tjejkompis (som är straight bara så ni vet).

Undrar om det finns några kvinnor för mig där? Lite tältmys vore härligt. Eller lite nattligt bad i forsen. Hångel? Bara lite? Det vore fint.

Så vi hörs efter helgen, kära läsare. Ha det gott.

Sarah Saudek.

Rivals.

Bubbles.

A dream.