Tystare än tystnaden själv.

Sitter i min ullkappa och ett par fårskinnstofflor på den fuktiga trappan. Lutar ryggen mot ytterdörren. Jag släckte lampan vid förstukvisten för att uppleva novembermörkret. Himlen lämnar ett svagt silvrigt ljus över omgivningen. Jag skickar ut en nästan osynlig rökpelare av cigarettrök. Natten är fuktig. Råkall. Det är stilla. Alldeles tyst. Så tyst att det nästan känns overkligt. Jag harklar mig lätt som för att pröva hur det låter. Ett ljud mitt i allt det tysta. Det är som om världen vore vadderad. Röker klart helt stilla. Vill inte förstöra tystnaden. Något rasslar till bakom hasseln en bit bort. En svag skugga och en ljus fläck. Ett rådjur. Någonstans rullar en bil fram och parkerar. En dörr öppnas och stängs. Men inga steg. Kanske släppte någon ut sin katt.

Jag går in och vandrar genom huset. Tittar in i de tomma rummen. Ovan vid utrymmet. Ovan vid ensamheten. Ensamhet är ofta det enda jag längtar efter, men när jag väl får den blir jag helt ställd. Vad fan ska jag göra nu? Dricker ett glas vatten. Lutar mig mot bänken och tittar ut i det svarta. Suckar ljudligt och omedvetet. Ensamheten gör mig oskyddad för min längtan efter en närhet som saknas i mitt liv. Det blir så påtagligt. Jag förvandlas till mina sinnen. Till mina drömmar. Slutar vara en person. Blir högst medveten om min kropp. Känner mig sensuell och sinnlig. Det är inte bara behagligt. Det gör att längtan blir fysisk. Den värker i mig. Gör mig rastlös. Oföretagsam.

Var här hos mig. Finns här. Existera. Kom till liv. Kliv ur mina drömmar. Ta form. Bli till kött. Få en puls. Bli en värme som jag kan ta på. Det här skulle vara den bästa natten i våra liv om jag inte vore så förbannat ensam. Det är tio år sedan jag senast lade min vibrerande hand runt ett kvinnligt bröst. Det är tio år sedan jag kysste de mjukaste läppar. Det är tio år sedan vi gav varandra en natt jag aldrig ska glömma. Det är dags för ett nytt minne för livet, tycker jag.

Long time.

På allmän begäran är jag här igen. Det var inget medvetet val att frånvara, men tiden gick och livet rullade på och nu är det nu. Jag är här på egen begäran också. För jag har längtat efter skrivandet. Jag har längtat efter orden. Inspirationen.

Advent närmar sig med stormsteg. Advent. Att vänta på frälsaren. Frälserskan. Jag väntar fortfarande. Passivt får jag lov att säga. Jag jobbar på. Lägger min energi på positiva saker i så stor utsträckning som möjligt. Försöker förverkliga mig själv mer och mer för varje dag som går. Ett steg i taget mot ett liv där jag kan vara mig själv. Fullständigt.


Jag såg dig dansa. Som förhäxad såg jag på avstånd hur musiken fortplantade sig i din kropp. Din kropp följde musiken så perfekt. Så följsamt. Så sensuellt. Stora rörelser. Liderliga. Vågade. Ett hemlighetsfullt leende riktat inåt. Ögon som sluter sig kring musiken. Du dansar med dig själv. Eller någon som inte syns. Vem är det? Du tycker om dig själv. Du tycker om dina rörelser. Din kropp. Din eld. Det gör mig vansinnig av åtrå. En hastig blick som nästan fällde mig där jag stod. Du menade att beröra mig. Du rörde vid mitt innersta.
Jag känner dig inte särskilt väl, men du tycks vara en hängiven människa. En människa som brinner och är full av liv. Inte rädd för det som är annorlunda. Du är själv annorlunda. Och det gör mig trygg. Kanske skrämmer jag dig inte. Du sa att du gärna vill träffa mig fler gånger. Någon lät hälsa att du sagt att vi var själsfränder. Det gör mig ännu tryggare. Inom mig växer ett enormt intresse. Nyfikenhet. Vem är du? Varför tycker du om mig?
Ibland önskar jag att saker och ting vore annorlunda. Kanske skulle du då våga insistera på att träffas oftare. Som det är nu blir det lite som det blir. Vi råkas. Och slukar i oss av varandras energi. Nosar upp varje spår av varandras personligheter. Hög lära-känna-faktor per minut. Snart har vi skapat något som står för sig självt. Något som ingen annan känner till. Ingen förstår hur vi kan vara så tajta utan att egentligen känna varandra. Men en blick, en mening, ett leende tar oss så nära varandra. Det är den enda lösningen. Alternativet vore att inte få veta mer, att inte lära känna. Det finns inte.
Du känner till allt. Och jag tror du köper hela situationen. Den skrämmer dig inte. Du är fri. Och du känner igen en fri människa när du ser en. Det här är vad som ska ta mig igenom midvintern.

Changing of the seasons.

Det känns att vi går in i en ny säsong nu. Sommarens hets att ta vara på varenda solig dag, ljummen kväll, möjlighet till kontinentala uteserveringsbesök och badtillfällen viker åt sidan till förmån för höstens lugn. Det är fortfarande väldigt behagligt att vistas utomhus och njuta av naturen och fina dagar eller kvällar, samtidigt som det är helt legitimt att inte gå utanför dörren på en hel helg och istället glo på film, baka, sticka, läsa eller bara såsa runt i mysbrallor.

Den här helgen är jag ensam hemma. Jag jobbar visserligen så jag spenderar egentligen inte så mycket tid hemma. Ikväll har jag bakat banankaka. Klinkat på gitarren. Sjungit lite. Fuldansat til nostalgisk musik. Sitter med huvudet i en plastpåse nu och väntar på att hennafärgen ska göra sitt. Är lite tjejig och speglar mig, klämmer mig själv på brösten och vickar på höfterna och känner mig sensuell.

Det har varit stiltje på kvinnofronten. Jag hade väl hoppats att hon skulle dyka upp med en gång. Så blev det nu inte. Och jag blev lite frustrerad. Uttråkad av att sitta och klick-klick-klicka på qx. Ni är några raringar där. Men jag vill att ni ruskar om mig. Föreslå något jag inte kan tacka nej till. Please?

En resa.

Hej kära ni. Nu åker jag till Krakow i fem dagar med min Urkult-vän.
Det ska bli mig ännu ett äventyr!

Ha det gott!

Vändpunkten.

Jag hamnade i en liten svacka. Eller kanske är det post-urkult-depressionen? Jag är liksom blödig och skör. Hudlös. Känner ingen mening med att gå till jobbet. Vill inte göra något annat än att... gör något annat. Något nytt. Mitt liv måste få mera mening. Jag vill utvecklas. Möta nya människor. Sammanhang att passa in i.

Jag åkte på en mycket längre resa rent mentalt än den jag gjorde geografiskt när jag åkte till Urkult. Det är alldeles sant när jag säger att de lilla festivalen känns som en vändpunkt för mig. Dagen då jag åkte dit var dagen då jag började göra de saker jag drömt om. Livet är för kort för att ägna sig åt att drömma i allt för stor utsträckning. Jag har bestämt mig för att sluta vara rädd för saker. Sluta vara rädd för att utmana mig själv. Sluta vara rädd för att möta människor. Jag vill möta människor som är jordnära, kärleksfulla och innerliga. Som vill vara med mig på min resa. Mitt liv. Inget jag drömmer om ska längre skjutas på den ovissa framtiden. Mitt liv kommer från och med nu att innehålla många fler tältvistelser i naturen, vandringar i skogar, cykelturer längs slingriga grusvägar, danskurser som skrämmer undan alla hämningar som bor i kroppen, kreativa äventyr och nya konstformer. Det ska innehålla samtal där man inte behöver skämmas för att man har åsikter, är lite smart eller intellektuell. Det ska innehålla livsnjutningar som nattbad, tekvällar, mustigt öl och ost, lövhögsrullningar och svettiga dansgolv. Det får vara slut på sammanhang där jag sänker mig till den rådande nivån. Bort med alla som hämmar mig! Hit med alla er som får mig att växa och som växer tillsammans med mig! Och banne mig, hit med lite farligheter! Mitt nya mantra är: Jag är en FRI människa! Fri från rädslor. Fri från hämningar. Det är en bit att vandra, men jag har börjat och det känns enormt.

Och i grund och botten handlar det om att slå sig fri från sina egna rädslor och hämningar. Att välja att leva istället för att ängslas och ta alldeles för mycket ansvar för allt och alla. Jag ska ta rodret och styra mitt liv. Inte låta det styras av mina rädslor för vad andra tänker om mig. Jag ska sluta jämföra mig själv med andra. Sluta tänka att alla andra gör rätt och man borde göra som dom. De gör vad de vill och jag är fri att göra vad jag vill. Och jag kan. Jag vågar.

Jag ska helga min kropp. Den är det som ska bära mig genom hela livet och orka göra allt det där jag drömmer om. Jag ska ge den vad den behöver. Näring och rörelse. Positiv rörelse! Rörelse som passar mig. En sund själ börjar till stor del i en sund kropp. Om man inte får i sig det man behöver så blir kroppen en börda. Musklerna får inte det bränsle de behöver och de blir inte starkare. Konditionen blir sämre. Tankarna blir lättare om jag rör mig och äter rätt. Ångesten blir större när jag ätit fel saker och varit stilla. Genast börjar kroppen gnissla och rädslan för smärta kommer smygande och låser mina rörelser. Sömnen blir dålig. Kroppen känns stressad och ur balans. Jag vill bli stark i kroppen. Känna att jag har spänst och uthållighet. Harmoni.

Jag bryr mig inte om att gå ner i vikt för att bli "snygg". Det där kan jag kräkas på. Varför ska det vara så jävla viktigt i dagens samhälle? Varför ska det ständigt omnämnas, det där med vikten? Även om det är vänligt menat, t ex: Vad duktig du är som gått ner i vikt! eller Vad fin du blivit! eller Du ser så fräsch ut!, så blir jag irriterad. Att det ska vara så in i helvete viktigt. Något som borde vara helt oväsentligt. Något som andra inte har det minsta med att göra. Något som inte säger ett skit om vem jag är. Som överviktig tillskrivs man egenskaper man inte besitter. Jag kan ofta känna att jag inte får en chans, på grund av min övervikt. Man är automatiskt borträknad ur många sammanhang och situationer. Det får mig att vilja barfa någon rakt upp i nyllet.

Ut i svampskogen.

Jag ska till en av mina öar. Vädret ska väl inte vara strålande (men jag hoppas på några dopp ändå) så det får nog bli skogen för hela slanten. När jag var vid Nämforsen såg jag att den svarta trumpetsvampen kommit upp där. Kanske kanske finns den på mitt hemliga ställe på ön redan. Om inte annat finns det väl kantareller nu?

Jag skulle önska att jag kände en trevlig kvinna att ta med ut i skogen. Som liksom jag njuter av att dricka kaffe från termos och äta mackor på en sten bland blåbärsris och granar. Som tycker om naturen, som jag gör. Som spanar mot skyn när man hör ormvråkens skri. Som lystrar efter spillkråkan när den dundrar mot tallens stam. Som har tålamodet att kräla runt bland eklöven och plocka de svarta små trumpeterna. Sen sitter vi mitt emot varandra runt trädgårdsbordet, med fotogenlyktan tänd och barr i stövlarna och rensar skörden. När vi är klara tar vi handdukarna med oss och springer ner och badar av oss barr och fästingar.

Jag vill kyssa dig i den där ekbacken.

Den vackraste här ikväll.

Din kropp böljar sig värdigt när du rör dig genom folksamlingen i grässluttningen. Runt dina stadiga och samtidigt lätta ben svävar en kjol mönstrad i naturvitt, svart och kaffebrunt. Du ställer dig en liten bit bort från mig. Du bär ett enkelt vitt bomullslinne med tunna axelband. Det vänstra glider ner från din axel och du drar med lätt hand tillbaka det. Dina bröst ser mjuka och fylliga ut och bildar en hänförande inramning till ditt ansikte. Jag skärper mig lite för att inte stå där och se alldeles förhäxad ut. Tittar bort en stund, men min blick letar sig snabbt tillbaka till dig. Jag låter tanken på att ha min arm runt din mjukt formade svank och med min hand vilandes på din höft bära iväg med mig några ögonblick.
Du har små band runt dina handleder. Och andra i ditt hår. Ditt hår är lockigt och lysande rött i den varma kvällssolen. En slarvig tofs låter några lockar virvla runt dina tinningar. Jag betraktar ditt ansikte när du står och tittar mot scenen. Över dina läppar rör sig ett leende. Och du sluter ögonen mot solen en stund. Din hy är lätt solbränd. Och överallt har du små fräknar. Dina kinder ser ut som fågelägg. Läpparna är ljust röda och ser mjuka ut. Din arm hänger längs sidan. Vilar. På din armbåge finns små gropar som jag finner fullkomligt bedårande. Dina höfter rör sig sakta till musiken. Fötterna skitiga liksom alla andras. Rödmålade tånaglar och enkla sandaler i brunt skinn. Du är den vackraste flickan här ikväll, tänker jag och bestämmer mig.

Urkult i mitt hjärta.

Hur ska jag någonsin kunna beskriva för er hur jag har haft det de senaste dagarna? Jag gör ett försök, men det kommer ändå inte göra upplevelsen rättvisa. Det bästa ni kan göra är att åka dit. Gör inte som jag och skjut på det år efter år. Slå till och åk till Urkult nästa år! Det ska jag göra.

Jag hade egentligen inte så stora förväntningar. Jag visste inte så mycket mer än att det verkade vara en mysig festival med mycket spännande och svängig musik. Med öppet sinne, en god vän, en bil, tält och spritkök for vi dit. Och vi skrattade, sjöng och pirrades medan vi for genom Ångermanlands böljande landskap.

Festivalplatsen ligger på en höjd ovanför ett fall vid Nämforsen. Man hör forsen brusa i bakgrunden på området. Att få såna naturupplevelser när man är på festival som vi fick hade jag väl aldrig kunnat drömma om. När vi slagit upp vårat tält i tallskogen strax utanför själva festplatsen korkade vi upp skumpan och tog fram jordgubbarna. Vi satt där lyckliga och såg kvällssolen bryta fram mellan talltopparna. Då börjar någon kula så det sjöng genom skogen. Det blev bara för mycket och vi grät en skvätt båda två.
Första kvällen invigdes med Eldnatten. Det var eld och magisk musik och tusentals lyckliga människor i sluttningarna vid den stora amfiteatern. Stjärnklar var natten och blank låg forsen i bakgrunden medan ballongerna med ljus i dansade upp mot natthimlen. Vi dansade och dansade. Vi upplevde massor med fantastisk musik. Vi åt god mat. Vi gjorde kaffe och soppa på spritköket. Vi hade trevliga grannar som vi bjöd på rosé och fick fina samtal. På fredagen gick vi ner till fallet i forsen. Fantastiska hällristningar pryder klipporna och människor hade samlats överallt. Man badade. Några hade med sig sina instrument och satt uppflugna på klipporna och spelade tillsammans. Många näckade oblygt. Vi slog oss ner vid en lagunliknande plats där en mindre bäck sprang ner från berget. Omgivna av människor slängde vi av oss alla kläder och fick oss ett ljuvligt bad och tvagning. Frihetskänslan var enorm! Nästa dag gjorde vi samma sak igen. Och vi fick mer dans på kvällarna. Tårar rann till magisk musik och vi var bara lyckliga. Vi blev berusade och fnittrade så vi trillade omkull när madrasser skulle pumpas och tänder skulle borstas i skymningen. Sista natten ville ingen sluta dansa och det fantastiska trumgänget ville aldrig sluta spela. Vi grät av separationsångest och lade oss när dagen började gry. När jag närmade mig porten hemma tänkte jag: Jag skulle göra det igen imorgon om jag kunde. Aldrig har jag väl känt så när jag varit borta på festival eller någon annan resa, hur kul jag än haft. Men nu var det bara saknad i mitt bröst. Nästa år kommer vi igen, med fler vänner. Det här måste vi dela med oss av.

Ett äventyr i Norrland.

Det är vad jag ska ha den här veckan. Semestern är här och jag ska åkt till Nämforsen i Västernorrland och gå på Urkult! Det är en folk- och världsmusikfestival för de som inte visste det. En ganska liten och gemytlig festival efter vad jag har hört. Jag har aldrig varit där. Åker med min bästa tjejkompis (som är straight bara så ni vet).

Undrar om det finns några kvinnor för mig där? Lite tältmys vore härligt. Eller lite nattligt bad i forsen. Hångel? Bara lite? Det vore fint.

Så vi hörs efter helgen, kära läsare. Ha det gott.

Sarah Saudek.

Rivals.

Bubbles.

A dream.

Pride-rapport.

Inte mycket att rapportera, gott folk. Jag var på ett par mindre klubbar med priderelaterade teman på stan. Det var sådär. Ganska trevligt, men inte så avslappnat och härligt som jag hade trott.
Man kanske skulle ha pröjsat det där feta inträdet till den stora tjejfesten istället så hade det säkert blivit rajtan tajtan. Måste allt kosta så in i helsike mycket? Jag har annat jag måste lägga pengarna på med tanke på min stundande semester (äntligen!) och det jag planerat göra då.

Jag skulle ha sprungit ifatt paraden efter jobbet idag tillsammans med ett par vänner, men vi blev så sena från jobbet så det var ingen idé. Så vi gick till ett kvällssoligt Mosebacke istället, vilket var ljuvligt. Men kvällen bjöd inte på särskilt mycket spanande på vackra kvinnor. Det gjorde inget. Sällskapet var så fint.

Jag får väl göra Pride nästa år istället. Det blir bra det.

Min lykta brinner.

Jag har tänt min lykta på balkongen. Tassar ut ibland med bara fötter och njuter av den svala luften. Den mörka himlen. Festerna som hörs på avstånd. Jag röker en cigarett och känner mig melankolisk på ett ganska bra sätt. Imorgon är det den första augusti. Sommaren är inte slut riktigt ännu, men det känns ändå som den håller på att liksom runda av. Snart är hösten tveklöst här. Jag tycker om hösten. Jag är bäst i höstskrud. Hösten för mig är vila. Tystnad. Lediga helger som spenderas hemma i lägenheten. Tända ljus. Morgonrock halva dagen. Jazz. Matlagning. Bokläsning. Stickning eller andra sporadiska och mycket amatörmässiga pyssel-outbursts. Långa promenader genom stan. Fika på caféer. Konserter. Svampskog. Korsord. Långfilm. Det blir fint.

Vad som skulle förgylla min höst vore ett kvinnligt sällskap som gör mig knäsvag. Med henne skulle jag vilja göra allt det där jag nyss sa att hösten är för mig. Plus hångel. Ja, plus hångel på allt det där. Det vore något.

Jan Saudek.

Bjuder på en mustig bildkavalkad signerad Jan Saudek.

Pre-Pride.

Om ett par dagar börjar Stockholm Pride. Jag har aldrig varit på Pride. Inte ens lite. Jag har lyckats se de sista glada tjommarna i paraden slingra sig upp mot Hornsgatan när jag spatserat ner på väg från jobbet till bussen som tar mig till favoritklippan. Det är allt kan man säga.

I år tänkte jag ändra på den saken. Jag ska dit så mycket det går, fast jag jobbar ganska mycket. Tyvärr missar jag paraden i år också på grund av jobb. Damn you, helgarbete! Jag har inget sällskap dock. Känner inga homosexuella så pass väl att jag skulle vilja ta deras sällskap under mitt första Pride-besök. Min tredje har lovat att göra mig sällskap. Vet dock ej hur mycket hon har möjlighet att gå. Vi ska väl förhoppningsvis komma iväg på en tjejfest tillsammans. Sen hoppas jag kunna möta upp med lite nya bekantskaper från qruiser. Jag behöver erfarna guider och stadiga händer att hålla i!

Har förstått att det är ganska mycket hångel och sex i luften under Pride och det kan ju vara ganska motbjudande i för höga doser. Men jag ska nog klara av det. Kanske är det just vad jag behöver? Men främst vill jag njuta av att befinna mig i en ny värld för mig som jag anar kommer kännas oerhört bekant. Jag hoppas känna mig lite hemma. Välkomnad.

Tehandeln.

Ibland handlar jag mitt te i en tehandel. Där jobbar en tjej som gjort intryck på mig. Hon är så vacker. Hon ser lite pojkaktig ut. Kort hår som oftast står lite upp, åt sidan. Utan att vara nersölat med en massa gelé och sånt. Det ser mjukt ut. Håret. Ljust med en lätt röd ton. Hennes hy ser nästan transparent ut. Lite svagt fräknig över näsan och ut mot kinderna. Nu var det längesedan jag var där och såg henne, men jag kan tänka mig att sommaren gjort henne ännu vackrare med fler fräknar och rosor på kinderna. Kanske en svag brun skugga längs hårfästet. Hennes ansikte är finmejslat och symmetriskt. Hennes ögon ljusa och ögonbrynen ännu ljusare. Hon sminkar sig inte. Åtminstone inte vad jag sett. Hon har en enkel klädstil. En figurnära skjorta kanske eller en t-shirt och en fin sjal runt halsen. Hon ler sällan. Oftast ser hon ut som att hon tänker. Hon har kanske mycket att tänka på. Som den gången då jag såg henne på tunnelbanan. Hon satt och tittade ut genom fönstret hela tiden. Hon såg inte arg eller ledsen ut. Bara försjunken i tankar. En blå blick som var långt långt borta. Jag ville så gärna att hon skulle se mig och kanske känna igen mig. Låta hennes ansikte spricka upp i ett sällsynt men hjärtligt leende. Ett leende som hon menar. För hon slösar inte med leenden. Hon ler alltid mot mig när jag handlar av henne. Och hon log till och med förtjust när vi en gång råkade ha likadana sjalar om halsen. Hon med sin lite pojkaktigt knuten framtill, jag med min kvinnligt löst draperad.

Jag tror minsann mitt te börjar ta slut igen...

Queer som jag.

När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att jag tidigt var rätt queer. Jag har aldrig känt mig hemma i tjejkulturen som växte fram under tonåren. Jag sneglade nog avundsjukt på de populära tjejerna och ville gärna vara med, men det var mest för att jag inte ville vara ensam. Jag drogs till de som var utanför, precis som jag. Bildade pakter mot de normativa straighta kidsen och fann en egen värld där jag kände tillhörighet. Jag klädde mig ofta ganska grabbigt. Lånade pappas v-ringade tröjor och hade vit skjorta under. Britpopen gjorde sitt intåg och jag kände mig hemma i den stilen med slipover, jeans och svarta läderkängor. Jag hade visserligen långt hår och använde mascara, men ändå. Senare blev det mer någon slags svennigt manlig stil med pikétröja och chinos. Jympadojjor och t-shirt. Jag klippte mig kort och skulle bli trädgårdsmästare och var smygförälskad i min arbetsledare på trädgården där jag jobbade. Hon hade kort blont hår och en urgullig göteborgsdialekt. Jag fattade inte då. Ville kanske inte fatta. Kunde kanske inte fatta.
Det var inte förrän en bra bit efter 20 som jag började klä mig mer kvinnligt. Jag hade blivit av med oskulden till slut och hade någon slags försenad tonårsperiod när jag gick från famn till famn, festade jämt, använde tjejiga produkter tillsammans med mina tjejkompisar och klädde mig heteronormativt med klackar och hela skiten.
Tills det hela kändes ihåligt. Jag genomgick en kris och ett trauma på alla möjliga plan. Fysiskt och psykiskt. Blev handikappad under en period och ägnade all min tid åt grubblerier, gråterier, smärta och ångest. Efter det började mitt nya liv så sakteliga ta form. Jag började känna efter vem fan jag är egentligen. Och den jag fann ville jag bekräfta och ge utrymme. Jag gjorde mig av med en hel bekantskapskrets och stod på ruta ett.
Nu när jag ser tillbaka känns det som att mitt liv kunde ha börjat på riktigt då, om jag bara givit mig själv lite mer tid. Det kunde ha fått en ny riktning. Men kärlekståget gick och jag längtade så efter någon som kunde dra mig upp ur skiten efter mitt trauma, så jag tog tåget. Och livet började tuffa på igen. Heterosexuellt som fan. Men men en rejäl skillnad: förtroende och respekt. Jag är sedd som den hela person jag är. Jag har efter evigt grubblande dryftat mina känslor och bevittnat hur de faktiskt fått rätten att existera. De har rätten att bejakas. Jag har rätt till min frihet. Ingen vet hur det slutar. Det tror jag vi är starkt medvetna om. Jag har fattat rodret och börjar styra kursen mot det liv jag vill ha. Mot det som är jag.

Gerda Wegener.

Let's get it on.

Drömmer jag mig bort. Jag tänker att här bor jag, alldeles för mig själv. Jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan vattna alla blommor klockan två på natten medan jag sms:ar med dig och lyssnar på Marvin Gaye. Jag kan komma och gå som jag vill. Jag kan ligga i sängen och spreta med alla lemmar hur jag vill. Jag kan bjuda hit dig till min balkong när som helst. Skämma bort dig med fina saker jag omsorgsfullt inhandlat på hallen. Vi kan smutta på något gott vin halva natten och bli förtroliga med varandra. Sen kan jag förföra dig hur mycket jag vill. Och vi kan ha sovmorgon och äta frukost med rufs och allt. I mitt hem. Där jag bor. Alldeles för mig själv.

I tre och en halv dag.

Var jag i skärgården. På min ö. Nakenbad och tidiga kaffemorgnar vid havet. Alldeles ensam eller med min kära tantkompis. Långa tankar som ingen avbryter. Flöde. Samtal. Förståelse. Kanske är jag inte helt dum i huvudet ändå.
Ett avstånd som ökar obarmhärtigt mellan det som finns där hemma i stan och det som är jag. Mitt renaste jag med hjärtat fladdrande alldeles under huden. Där ute på klippan vid det ljumma havet. Där är jag mig själv. Och fan vet hur det här slutar.

Nu är jag hemma.

Efter en fruktansvärt svettig kväll på stan. Det var nästan inget folk på det ställe vi var. Men vi satt och babblade och drack några öl ändå. På nästa ställe fick vi knappt plats. Så vi gick vidare och tog en bärs till på ett trist jävla ställe innan hemfärd åt varsitt håll.

När jag kom hem tog jag en sval dusch och ställde mig spritt språngande naken på balkongen och rökte en cigg och reflekterade lite över kvällen. Och min längtan. Jag önskar att jag hade en mjuk leende tjej vid min sida. Kanske kunde vi ta varandra i handen och skita i klockan och promenera ner till viken och ta en nattligt dopp. Njuta skiten ur den kokande sommaren. Jag är så kåt så jag kan vråla. Jag menar inte nödvändigtvis att jag måste knulla bums på en gång. Jag är kittlande nyfiken på de där varsamma första stegen. På den första kyssen. De kramande händerna. Hud som möter hud. Samtal som får en ny ton. Skratt och leenden som gör mig lycklig ända in i själen. Kommer det att hända i sommar?

Nya tag.

Ikväll ska jag ut igen. Den här gången blir det nog mer drinkar och mindre käka. Vi ska gå till ett tjejställe, jag och min tredje och en annan vän. Hoppelihoppas på lite flirt med fina flicks.

En slags längtan.

Len hud under trevande händer. Darrande läppar som söker varandra. Mjukt möter mjukt. Skälvande små läten som berättar att det här, det har vi längtat efter. Omslingrande heta närhet, vad jag vill ha dig. Svettiga timmar sammanflätade på snurriga lakan. Njutandes varandras åtrå. Jag vill se på dig. Se hur det jag gör med dig gör dig galen. Se hur du rodnar runt munnen av hungriga kyssar. Hur blodet strömmar närmare mig. Ut i alla delar av dig som jag berör. Vi ska le och skratta och förena våra blickar så vi ser rakt in till varandra. Jag vill se din hud knottras under mina fjäderlätta fingrar. Långsamt vill jag smaka på dig. Din sötma. Din sälta. Din varma andedräkt. Jag ska se på dig när du somnar efteråt och tänka: Vi fick varandra.

Nu vill jag att du uppenbarar dig, ljuvliga kvinna jag inte kan säga nej till. Vem är du?

Frihet att vara den man är.

Det var fint att träffa henne. Även om det dröjer lång tid mellan gångerna nu för tiden så är det lika roligt varje gång det blir av. Hon är så söt. Men jag flirtar inte med henne. Hon får berätta om hon vill ha mig. Då finns jag där. Men jag vill inte klampa på som om hon varit singel.
Jag berättade mer om min bisexualitet när vi sågs. Jag sa att jag är redo nu. Jag måste bejaka alla sidor av mig själv. Bli en hel människa. En fri människa. En människa som är den hon är. Hon stöttar mig förstås.

Det har kommit att handla mycket om det i mitt liv den senaste tiden. Det där med att vara den man är och att vara fri. Bristen på t ex jämställdhet är ett enormt hinder när det gäller att vara den man är. Könsroller klämmer in oss i fack där vi inte kan röra oss fritt. Förväntningar och krav. Man trycker undan delar av sig själv. Kanske till och med inbillar man sig själv att det är rätt. Att man faktiskt ska vara på ett visst sätt om man är t ex kvinna. Eller invandrarman. Eller korpulent. Eller kulturarbetare. Eller arbetslös. Eller ung mamma. Hela tiden regler som säger att man bör bete sig på ett visst sätt. En förväntan från omgivningen om vem man ska vara. Ett ifrågasättande om man bryter normen. En ständig kamp för att behålla sin stolthet och värdighet. Att bevisa att man kan och vill. Jag kan bli galen av det.

Frihet ja... Jag kan inte lova en människa min kärlek för resten av mitt liv. Det vore att tvinga mig till ett ofritt liv. För ingen vet vad som händer med kärleken och känslorna genom åren. Jag menar inte att jag vill vara oseriös och leka med känslorna hos den jag lever med. Jag menar inte att det kan ta slut imorgon för jag kanske träffar någon jag inte kan motstå ikväll. Nej, jag menar att jag skulle vilja formulera kärleken på ett annat sätt. Att inte tynga ner den med en massa löften som ingen människa kan hålla utan att göra våld på sig själv, sina drömmar och sin frihet.
Man ska självklart ta ansvar över de relationer man har. Man ska ta ansvar över sina handlingar. Man kan absolut välja att agera eller inte när man känner något litet begär börja viska inuti. Man måste inte följa varenda instinkt eller doft av åtrå. Det vore att leva ett ansvarslöst och omoget liv. Jag har hört och sett många exempel på den typen av missuppfattningar av en fri relation och den personliga friheten. Det är inte alls så jag vill ha det.
För mig är det viktigt att känna att jag inte har lovat något jag ska hålla resten av livet oavsett hur allt utvecklar sig. Oavsett vad som händer med mig. Med oss. Jag är inte särskilt gammal men har redan hunnit se livet ta väldiga vändningar. Jag vet att jag inte skulle kunna hålla ett sådant löfte. Det skulle knäcka mig. Det innebär inte att jag ser på kärleken som en lek.

Imorgon ska jag gå ut.

Med min tredje. Det ska bli fint. Vi har pratat om att gå till ett tjejställe länge. Kanske blir det imorgon.

Den här låten känns lite som jag känner mig just nu.

Och så var det de barnsliga lekarna...

Ofta hör jag tjejer som berättar om hur de lekt oskyldiga sexuella lekar med killar när de var små och och tidigt i puberteten, innan sexdebuten. Det var pussar och kläm på snoppen och gnid i tältet och tafs vid badbryggan. Jag har väldigt ringa erfarenhet av dessa äventyr med killar innan sexdebuten. Hade väl lite pusslekar med min killkusin. Nej, jag lekte med flickor. Vi lekte mamma-pappa-barn. Kille-å-tjej. Vi låg inlåsta på mitt rum, helt nakna ovanpå varandra och gned oss. Vi kysstes som de gjorde på Dallas. Med tungan djupt in i varandras munnar. Vi pussade varandra mellan benen.

När puberteten kom blev jag mest förvirrad och vågade aldrig göra något med varken tjejer eller killar. Min första vuxna kyss med en kille skedde när jag fyllt nitton. Min sexdebut skedde ett par år senare och var väldigt heterosexuell, liksom min fortsatta sexuella utveckling de kommande åren. Vid ett par tillfällen efter det har jag hittat tillbaka till kvinnorna. (Se förra inlägget.) Allt emedan jag fortsatt mitt heteroliv. Känslorna för kvinnor har aldrig svalnat. Ständigt dyker de upp i mina fantasier och drömmar. Och jag känner att jag måste följa de känslorna. Annars blir jag olycklig och aldrig hel.

Jag tänker på er ibland.

Ni har sett olika ut. Min första var mjuk som en vetedeg och jag kunde inte andas. Det var fint. Hon var söt. Hon var salt. Jag gav henne en ny dimension. Hon blev till rumsvarmt smör under min beröring och fick sig ett blixtrande crescendo. Själv stod jag kvar, med en nästan-dimension. Såg på henne när hon med dimmiga ögon log godnatt. Det blev bra, men inte som jag hade tänkt. Vi skulle aldrig tala om det igen.

Min andra var spänstig, men inte hård. Len och modig. Självklar i sin roll. Och i min kupade hand var det mjukt när vi somnade i en obekväm ställning, nedträngda i en gammal bäddsoffa. Hon var klichéartat snygg och fräsig och jag kunde inte begripa att hon verkligen ville ha mig. Hon ville ha mig så till den milda grad att hon var på vippen att ta in på svindyrt hotell för att få vara ifred med mig. Ibland funderar jag över hur den natten hade varit om vi fått vara ensamma i en bred säng, istället för i den där bäddsoffan med en tjurig inneboende tre meter bort.

Min tredje blev aldrig något mer än en svårartad attraktion från min sida. Svettiga händer sammanflätade under filmfilten. Ett huvud på en axel. Blickar som gjorde oss nervösa. Nästan-sked på natten. Långa smekblickar över hennes mjuka linjer. Jag tror jag var förälskad i henne. Inte bara kåt på. Vi är vänner. Det finns en laddning. Vi var på festival och bestämde att händer det så händer det. Men vi undvek det. Kanske en annan gång.

Någon annan har det inte varit. Det finns många vackra kvinnor. Ibland känner jag mer än att jag uppskattar ett utseende. Kanske på jobbet. Hon vandrar runt och lägger en lätt hand här och där. Plockar lite och funderar. Jag iakttar henne försiktigt. Kanske på stan. Hon sitter en bit bort och jag förlorar uppmärksamheten på mitt sällskap då och då när jag förlorar mig i hennes linjer. Kanske på någon kurs eller tillställning. Jag drar mig instinktivt nära henne. Avfyrar leenden jag hoppas ska avslöja mig, samtidigt som jag är livrädd för att bli avslöjad. Varje gång på väg hem suckar jag full av åtrå och drömmer vidare.
Jag vill veta allt om dom. Jag vill veta hur de ser ut framför mig i sängen. Jag vill veta hur de smakar. Jag vill veta vad de älskar i livet. Jag vill veta vad jag behöver göra för att få dom att må bra tillsammans med mig. Jag får en elektrisk känsla genom hela kroppen när jag ser en sådan kvinna. Jag känner mig genast mer levande då än innan hon fanns i mitt blickfång. En liten stund är hon en del av mitt liv och får all min uppmärksamhet. Jag är fullkomligt påverkad av hennes närvaro. I nästa ögonblick är hon borta. Jag njuter av känslan så länge den varar. Den känslan kan också vara jobbig. Jag tänker, kommer det att hända? Kommer jag någonsin få känna smaken av en kvinna som ger mig elektriska stötar genom hela min kropp? Kommer jag få bli alldeles svag i hennes närhet och inte känna något hinder för att sluka henne med hela min kropp? Kommer jag känna själslig närhet med henne? Kommer jag få känna att vi hör ihop? Just där. Just då.

"Du är fantastisk."

Sådana var dina ord. Jag blev så förvånad. Du måste ha tänkt på mig. Det var ju så längesedan vi sågs. Och så plötsligt, dina ord på ett kort i ett kuvert. När fick jag ett handskrivet brev skickat till mig sist? Måste ha varit många år sedan, för jag minns det inte. Men ditt brev kommer jag aldrig att glömma. Jag tappade nästan balansen när jag läste det. Försvann från verkligheten och vaknade till först när jag märkte att jag fått frågor jag inte hört. Jag var långt borta och kunde bara se dig framför mig. Hela min kropp drabbades. Hjärtat bultade innanför bröstkorgen. Jag placerade ditt kort vid min säng och försökte tappert tränga undan tankarna på dig för en stund. Men de var snart tillbaka. Och när jag lade mig att sova den kvällen tänkte jag bara på dig. Jag tror jag somnade med ett leende.
Jag har tänkt på dig. Funderat över hur jag skulle kunna få träffa dig igen. Jag skulle helst inte träffa dig under samma omständigheter som sist, även om det var fint att få vara hos dig då. Jag vill träffa dig under mer... personliga förhållanden. Jag önskar jag kunde bjuda ut dig hit, till min klippa. Vid mitt hav. Locka med ett glas rosévin i plastmugg på ännu solvarm klippa och nattligt nakenbad medan månen vandrar över den bleka natthimlen. Du skulle tacka ja och uppenbara dig i all din skönhet. Din elegans. Jag tänker mig att du är ganska krävande. En utmaning. Inget lätt offer för mina svärmerier. Jag tänker mig att jag skulle bli tvungen att anstränga mig för att få dig att vilja stanna hos mig. Jag skulle älska utmaningen. Jag skulle ge av hela mig. Säkert skulle jag jönsa mig och göra mig till. Du skulle märka det och le outgrundligt. Jag skulle vara den som tar initiativ men vara våldsamt medveten om att du är den som bestämmer. Allt. Jag är i ditt våld, men tänker leda dig dit jag vill ha dig med bibehållet självförtroende. Jag är förlorad, men ändå så orubblig i din närhet.
Jag skulle göra allt jag kan för att få dig att trivas. Jag skulle vilja skämma bort dig. Vara den som ger. Se vad jag kan göra. Med dig. Jag skulle åsidosätta mina egna behov och istället njuta av att tillfredsställa dina. Jag skulle ägna dig hela min uppmärksamhet. Och till slut skulle du smälta som en vaniljglasskula i sommarsolen under min beröring. Mina ord skulle få dig att bedåras. Och mina händer skulle för alltid förnimma känslan av din hud. Mitt bröst skulle aldrig glömma värmen av din andedräkt. Min tunga skulle aldrig förlora smaken av dig. Din garde skulle vara borta och du skulle aldrig få nog. Av mig.
Jag vill uppleva magi med dig. Vi skulle vara magiska. Dina stora kloka ögon med blicken som jag veknar fullkomligt inför. Blir knäsvag. Men jag förlorar aldrig lugnet i din blick. Jag är på gränsen till vettskrämd, men just där känns allt så perfekt. Jag vill inte ha någon annan blick. Jag vill inte att du ska lägga dig platt för mig. Jag vill ha dig just så stolt och full av integritet och mogna överväganden som du är. Trygg och skärskådande ser du på mig och jag har vetat från första början att jag vill ha dig. Just på grund av den blicken. Den störtar in i mig och får mig fullkomligt ur balans. Ändå känner jag mig aldrig så klar som när du ser på mig.
Jag vet att jag skulle kunna ge dig allt du önskar dig. Om jag bara fick en chans.