Queer som jag.

När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att jag tidigt var rätt queer. Jag har aldrig känt mig hemma i tjejkulturen som växte fram under tonåren. Jag sneglade nog avundsjukt på de populära tjejerna och ville gärna vara med, men det var mest för att jag inte ville vara ensam. Jag drogs till de som var utanför, precis som jag. Bildade pakter mot de normativa straighta kidsen och fann en egen värld där jag kände tillhörighet. Jag klädde mig ofta ganska grabbigt. Lånade pappas v-ringade tröjor och hade vit skjorta under. Britpopen gjorde sitt intåg och jag kände mig hemma i den stilen med slipover, jeans och svarta läderkängor. Jag hade visserligen långt hår och använde mascara, men ändå. Senare blev det mer någon slags svennigt manlig stil med pikétröja och chinos. Jympadojjor och t-shirt. Jag klippte mig kort och skulle bli trädgårdsmästare och var smygförälskad i min arbetsledare på trädgården där jag jobbade. Hon hade kort blont hår och en urgullig göteborgsdialekt. Jag fattade inte då. Ville kanske inte fatta. Kunde kanske inte fatta.
Det var inte förrän en bra bit efter 20 som jag började klä mig mer kvinnligt. Jag hade blivit av med oskulden till slut och hade någon slags försenad tonårsperiod när jag gick från famn till famn, festade jämt, använde tjejiga produkter tillsammans med mina tjejkompisar och klädde mig heteronormativt med klackar och hela skiten.
Tills det hela kändes ihåligt. Jag genomgick en kris och ett trauma på alla möjliga plan. Fysiskt och psykiskt. Blev handikappad under en period och ägnade all min tid åt grubblerier, gråterier, smärta och ångest. Efter det började mitt nya liv så sakteliga ta form. Jag började känna efter vem fan jag är egentligen. Och den jag fann ville jag bekräfta och ge utrymme. Jag gjorde mig av med en hel bekantskapskrets och stod på ruta ett.
Nu när jag ser tillbaka känns det som att mitt liv kunde ha börjat på riktigt då, om jag bara givit mig själv lite mer tid. Det kunde ha fått en ny riktning. Men kärlekståget gick och jag längtade så efter någon som kunde dra mig upp ur skiten efter mitt trauma, så jag tog tåget. Och livet började tuffa på igen. Heterosexuellt som fan. Men men en rejäl skillnad: förtroende och respekt. Jag är sedd som den hela person jag är. Jag har efter evigt grubblande dryftat mina känslor och bevittnat hur de faktiskt fått rätten att existera. De har rätten att bejakas. Jag har rätt till min frihet. Ingen vet hur det slutar. Det tror jag vi är starkt medvetna om. Jag har fattat rodret och börjar styra kursen mot det liv jag vill ha. Mot det som är jag.