I wanna go to marz.

Längesedan jag skrev. Jag vet. Det är frustrerande. Jag vill ju egentligen ägna mig åt skrivande. Men för det krävs en massa ledig tid. Och man måste ju betala hyran... Så tiden flyger iväg. Livet tuffar på. Det jobbas. Det vänds på slantar. Men det kommer snart bli bättre. Fruktansvärt skönt. Och jag har bestämt mig för att göra en rejäl satsning på det jag verkligen vill göra i livet. Inte låta det förbli en dröm jag aldrig ens gjorde ett ärligt försök att uppfylla.

Jag träffar en kvinna i ett sammanhang. Flera gånger i veckan. Än så länge har jag inte vågat prata med henne. Ett hej har undsluppit mina läppar vid ett tillfälle av djärvhet. Eller... djärvhet och djärvhet. Hon sa hej och jag svarade. Suck. Herregud som man håller på. Nå värre.

I alla fall. Hon har på något märkligt sätt nästlat sig in i mina tankar. Och hon dyker upp när jag minst anar det. Jag... låg i sängen och fantiserade lite sådär på slentrian. Plötsligt var hon där. Jag styrde knappt mina tankar själv längre. I mig spelades ett fantastisk scenario upp och jag begrep ingenting när jag var klar. Hon rör vid känslor inuti mig jag inte ens visste att jag kunde känna. Hon får mig att önska att jag en dag får göra saker jag inte visste att jag ville göra. Detta gör hon utan att egentligen göra något annat än att vara föremål för mina betraktande ögon. Vissa människor har en enorm dragningskraft helt enkelt. Vissa människor bär iväg med mig. Vissa människor får mig att tänka hur långt som helst. Varje gång jag är där ser hon på mig och ler. Jag inbillar mig att hon söker efter mig. Letar efter min blick. När vi möter varandras ögon avfyrar hon ett fantastiskt leende. Jag blir helt knäsvag av det. Viker undan med blicken direkt och blir riktigt generad. Känner knappt igen mig själv. Jag tänker att jag inte får titta för mycket på henne och hålla på och utbyta leenden. Det känns som det står i pannan på mig att jag vill ligga med henne.

Samtidigt. Vad fan gör det om jag visar det? Man måste våga för att vinna. Plötsligt en dag kanske jag frågar henne om hon vill ta en drink.

Long time.

På allmän begäran är jag här igen. Det var inget medvetet val att frånvara, men tiden gick och livet rullade på och nu är det nu. Jag är här på egen begäran också. För jag har längtat efter skrivandet. Jag har längtat efter orden. Inspirationen.

Advent närmar sig med stormsteg. Advent. Att vänta på frälsaren. Frälserskan. Jag väntar fortfarande. Passivt får jag lov att säga. Jag jobbar på. Lägger min energi på positiva saker i så stor utsträckning som möjligt. Försöker förverkliga mig själv mer och mer för varje dag som går. Ett steg i taget mot ett liv där jag kan vara mig själv. Fullständigt.


Jag såg dig dansa. Som förhäxad såg jag på avstånd hur musiken fortplantade sig i din kropp. Din kropp följde musiken så perfekt. Så följsamt. Så sensuellt. Stora rörelser. Liderliga. Vågade. Ett hemlighetsfullt leende riktat inåt. Ögon som sluter sig kring musiken. Du dansar med dig själv. Eller någon som inte syns. Vem är det? Du tycker om dig själv. Du tycker om dina rörelser. Din kropp. Din eld. Det gör mig vansinnig av åtrå. En hastig blick som nästan fällde mig där jag stod. Du menade att beröra mig. Du rörde vid mitt innersta.
Jag känner dig inte särskilt väl, men du tycks vara en hängiven människa. En människa som brinner och är full av liv. Inte rädd för det som är annorlunda. Du är själv annorlunda. Och det gör mig trygg. Kanske skrämmer jag dig inte. Du sa att du gärna vill träffa mig fler gånger. Någon lät hälsa att du sagt att vi var själsfränder. Det gör mig ännu tryggare. Inom mig växer ett enormt intresse. Nyfikenhet. Vem är du? Varför tycker du om mig?
Ibland önskar jag att saker och ting vore annorlunda. Kanske skulle du då våga insistera på att träffas oftare. Som det är nu blir det lite som det blir. Vi råkas. Och slukar i oss av varandras energi. Nosar upp varje spår av varandras personligheter. Hög lära-känna-faktor per minut. Snart har vi skapat något som står för sig självt. Något som ingen annan känner till. Ingen förstår hur vi kan vara så tajta utan att egentligen känna varandra. Men en blick, en mening, ett leende tar oss så nära varandra. Det är den enda lösningen. Alternativet vore att inte få veta mer, att inte lära känna. Det finns inte.
Du känner till allt. Och jag tror du köper hela situationen. Den skrämmer dig inte. Du är fri. Och du känner igen en fri människa när du ser en. Det här är vad som ska ta mig igenom midvintern.

Den vackraste här ikväll.

Din kropp böljar sig värdigt när du rör dig genom folksamlingen i grässluttningen. Runt dina stadiga och samtidigt lätta ben svävar en kjol mönstrad i naturvitt, svart och kaffebrunt. Du ställer dig en liten bit bort från mig. Du bär ett enkelt vitt bomullslinne med tunna axelband. Det vänstra glider ner från din axel och du drar med lätt hand tillbaka det. Dina bröst ser mjuka och fylliga ut och bildar en hänförande inramning till ditt ansikte. Jag skärper mig lite för att inte stå där och se alldeles förhäxad ut. Tittar bort en stund, men min blick letar sig snabbt tillbaka till dig. Jag låter tanken på att ha min arm runt din mjukt formade svank och med min hand vilandes på din höft bära iväg med mig några ögonblick.
Du har små band runt dina handleder. Och andra i ditt hår. Ditt hår är lockigt och lysande rött i den varma kvällssolen. En slarvig tofs låter några lockar virvla runt dina tinningar. Jag betraktar ditt ansikte när du står och tittar mot scenen. Över dina läppar rör sig ett leende. Och du sluter ögonen mot solen en stund. Din hy är lätt solbränd. Och överallt har du små fräknar. Dina kinder ser ut som fågelägg. Läpparna är ljust röda och ser mjuka ut. Din arm hänger längs sidan. Vilar. På din armbåge finns små gropar som jag finner fullkomligt bedårande. Dina höfter rör sig sakta till musiken. Fötterna skitiga liksom alla andras. Rödmålade tånaglar och enkla sandaler i brunt skinn. Du är den vackraste flickan här ikväll, tänker jag och bestämmer mig.

Nu är jag hemma.

Efter en fruktansvärt svettig kväll på stan. Det var nästan inget folk på det ställe vi var. Men vi satt och babblade och drack några öl ändå. På nästa ställe fick vi knappt plats. Så vi gick vidare och tog en bärs till på ett trist jävla ställe innan hemfärd åt varsitt håll.

När jag kom hem tog jag en sval dusch och ställde mig spritt språngande naken på balkongen och rökte en cigg och reflekterade lite över kvällen. Och min längtan. Jag önskar att jag hade en mjuk leende tjej vid min sida. Kanske kunde vi ta varandra i handen och skita i klockan och promenera ner till viken och ta en nattligt dopp. Njuta skiten ur den kokande sommaren. Jag är så kåt så jag kan vråla. Jag menar inte nödvändigtvis att jag måste knulla bums på en gång. Jag är kittlande nyfiken på de där varsamma första stegen. På den första kyssen. De kramande händerna. Hud som möter hud. Samtal som får en ny ton. Skratt och leenden som gör mig lycklig ända in i själen. Kommer det att hända i sommar?

En slags längtan.

Len hud under trevande händer. Darrande läppar som söker varandra. Mjukt möter mjukt. Skälvande små läten som berättar att det här, det har vi längtat efter. Omslingrande heta närhet, vad jag vill ha dig. Svettiga timmar sammanflätade på snurriga lakan. Njutandes varandras åtrå. Jag vill se på dig. Se hur det jag gör med dig gör dig galen. Se hur du rodnar runt munnen av hungriga kyssar. Hur blodet strömmar närmare mig. Ut i alla delar av dig som jag berör. Vi ska le och skratta och förena våra blickar så vi ser rakt in till varandra. Jag vill se din hud knottras under mina fjäderlätta fingrar. Långsamt vill jag smaka på dig. Din sötma. Din sälta. Din varma andedräkt. Jag ska se på dig när du somnar efteråt och tänka: Vi fick varandra.

Nu vill jag att du uppenbarar dig, ljuvliga kvinna jag inte kan säga nej till. Vem är du?

Jag tänker på er ibland.

Ni har sett olika ut. Min första var mjuk som en vetedeg och jag kunde inte andas. Det var fint. Hon var söt. Hon var salt. Jag gav henne en ny dimension. Hon blev till rumsvarmt smör under min beröring och fick sig ett blixtrande crescendo. Själv stod jag kvar, med en nästan-dimension. Såg på henne när hon med dimmiga ögon log godnatt. Det blev bra, men inte som jag hade tänkt. Vi skulle aldrig tala om det igen.

Min andra var spänstig, men inte hård. Len och modig. Självklar i sin roll. Och i min kupade hand var det mjukt när vi somnade i en obekväm ställning, nedträngda i en gammal bäddsoffa. Hon var klichéartat snygg och fräsig och jag kunde inte begripa att hon verkligen ville ha mig. Hon ville ha mig så till den milda grad att hon var på vippen att ta in på svindyrt hotell för att få vara ifred med mig. Ibland funderar jag över hur den natten hade varit om vi fått vara ensamma i en bred säng, istället för i den där bäddsoffan med en tjurig inneboende tre meter bort.

Min tredje blev aldrig något mer än en svårartad attraktion från min sida. Svettiga händer sammanflätade under filmfilten. Ett huvud på en axel. Blickar som gjorde oss nervösa. Nästan-sked på natten. Långa smekblickar över hennes mjuka linjer. Jag tror jag var förälskad i henne. Inte bara kåt på. Vi är vänner. Det finns en laddning. Vi var på festival och bestämde att händer det så händer det. Men vi undvek det. Kanske en annan gång.

Någon annan har det inte varit. Det finns många vackra kvinnor. Ibland känner jag mer än att jag uppskattar ett utseende. Kanske på jobbet. Hon vandrar runt och lägger en lätt hand här och där. Plockar lite och funderar. Jag iakttar henne försiktigt. Kanske på stan. Hon sitter en bit bort och jag förlorar uppmärksamheten på mitt sällskap då och då när jag förlorar mig i hennes linjer. Kanske på någon kurs eller tillställning. Jag drar mig instinktivt nära henne. Avfyrar leenden jag hoppas ska avslöja mig, samtidigt som jag är livrädd för att bli avslöjad. Varje gång på väg hem suckar jag full av åtrå och drömmer vidare.
Jag vill veta allt om dom. Jag vill veta hur de ser ut framför mig i sängen. Jag vill veta hur de smakar. Jag vill veta vad de älskar i livet. Jag vill veta vad jag behöver göra för att få dom att må bra tillsammans med mig. Jag får en elektrisk känsla genom hela kroppen när jag ser en sådan kvinna. Jag känner mig genast mer levande då än innan hon fanns i mitt blickfång. En liten stund är hon en del av mitt liv och får all min uppmärksamhet. Jag är fullkomligt påverkad av hennes närvaro. I nästa ögonblick är hon borta. Jag njuter av känslan så länge den varar. Den känslan kan också vara jobbig. Jag tänker, kommer det att hända? Kommer jag någonsin få känna smaken av en kvinna som ger mig elektriska stötar genom hela min kropp? Kommer jag få bli alldeles svag i hennes närhet och inte känna något hinder för att sluka henne med hela min kropp? Kommer jag känna själslig närhet med henne? Kommer jag få känna att vi hör ihop? Just där. Just då.

"Du är fantastisk."

Sådana var dina ord. Jag blev så förvånad. Du måste ha tänkt på mig. Det var ju så längesedan vi sågs. Och så plötsligt, dina ord på ett kort i ett kuvert. När fick jag ett handskrivet brev skickat till mig sist? Måste ha varit många år sedan, för jag minns det inte. Men ditt brev kommer jag aldrig att glömma. Jag tappade nästan balansen när jag läste det. Försvann från verkligheten och vaknade till först när jag märkte att jag fått frågor jag inte hört. Jag var långt borta och kunde bara se dig framför mig. Hela min kropp drabbades. Hjärtat bultade innanför bröstkorgen. Jag placerade ditt kort vid min säng och försökte tappert tränga undan tankarna på dig för en stund. Men de var snart tillbaka. Och när jag lade mig att sova den kvällen tänkte jag bara på dig. Jag tror jag somnade med ett leende.
Jag har tänkt på dig. Funderat över hur jag skulle kunna få träffa dig igen. Jag skulle helst inte träffa dig under samma omständigheter som sist, även om det var fint att få vara hos dig då. Jag vill träffa dig under mer... personliga förhållanden. Jag önskar jag kunde bjuda ut dig hit, till min klippa. Vid mitt hav. Locka med ett glas rosévin i plastmugg på ännu solvarm klippa och nattligt nakenbad medan månen vandrar över den bleka natthimlen. Du skulle tacka ja och uppenbara dig i all din skönhet. Din elegans. Jag tänker mig att du är ganska krävande. En utmaning. Inget lätt offer för mina svärmerier. Jag tänker mig att jag skulle bli tvungen att anstränga mig för att få dig att vilja stanna hos mig. Jag skulle älska utmaningen. Jag skulle ge av hela mig. Säkert skulle jag jönsa mig och göra mig till. Du skulle märka det och le outgrundligt. Jag skulle vara den som tar initiativ men vara våldsamt medveten om att du är den som bestämmer. Allt. Jag är i ditt våld, men tänker leda dig dit jag vill ha dig med bibehållet självförtroende. Jag är förlorad, men ändå så orubblig i din närhet.
Jag skulle göra allt jag kan för att få dig att trivas. Jag skulle vilja skämma bort dig. Vara den som ger. Se vad jag kan göra. Med dig. Jag skulle åsidosätta mina egna behov och istället njuta av att tillfredsställa dina. Jag skulle ägna dig hela min uppmärksamhet. Och till slut skulle du smälta som en vaniljglasskula i sommarsolen under min beröring. Mina ord skulle få dig att bedåras. Och mina händer skulle för alltid förnimma känslan av din hud. Mitt bröst skulle aldrig glömma värmen av din andedräkt. Min tunga skulle aldrig förlora smaken av dig. Din garde skulle vara borta och du skulle aldrig få nog. Av mig.
Jag vill uppleva magi med dig. Vi skulle vara magiska. Dina stora kloka ögon med blicken som jag veknar fullkomligt inför. Blir knäsvag. Men jag förlorar aldrig lugnet i din blick. Jag är på gränsen till vettskrämd, men just där känns allt så perfekt. Jag vill inte ha någon annan blick. Jag vill inte att du ska lägga dig platt för mig. Jag vill ha dig just så stolt och full av integritet och mogna överväganden som du är. Trygg och skärskådande ser du på mig och jag har vetat från första början att jag vill ha dig. Just på grund av den blicken. Den störtar in i mig och får mig fullkomligt ur balans. Ändå känner jag mig aldrig så klar som när du ser på mig.
Jag vet att jag skulle kunna ge dig allt du önskar dig. Om jag bara fick en chans.