Urkult i mitt hjärta.

Hur ska jag någonsin kunna beskriva för er hur jag har haft det de senaste dagarna? Jag gör ett försök, men det kommer ändå inte göra upplevelsen rättvisa. Det bästa ni kan göra är att åka dit. Gör inte som jag och skjut på det år efter år. Slå till och åk till Urkult nästa år! Det ska jag göra.

Jag hade egentligen inte så stora förväntningar. Jag visste inte så mycket mer än att det verkade vara en mysig festival med mycket spännande och svängig musik. Med öppet sinne, en god vän, en bil, tält och spritkök for vi dit. Och vi skrattade, sjöng och pirrades medan vi for genom Ångermanlands böljande landskap.

Festivalplatsen ligger på en höjd ovanför ett fall vid Nämforsen. Man hör forsen brusa i bakgrunden på området. Att få såna naturupplevelser när man är på festival som vi fick hade jag väl aldrig kunnat drömma om. När vi slagit upp vårat tält i tallskogen strax utanför själva festplatsen korkade vi upp skumpan och tog fram jordgubbarna. Vi satt där lyckliga och såg kvällssolen bryta fram mellan talltopparna. Då börjar någon kula så det sjöng genom skogen. Det blev bara för mycket och vi grät en skvätt båda två.
Första kvällen invigdes med Eldnatten. Det var eld och magisk musik och tusentals lyckliga människor i sluttningarna vid den stora amfiteatern. Stjärnklar var natten och blank låg forsen i bakgrunden medan ballongerna med ljus i dansade upp mot natthimlen. Vi dansade och dansade. Vi upplevde massor med fantastisk musik. Vi åt god mat. Vi gjorde kaffe och soppa på spritköket. Vi hade trevliga grannar som vi bjöd på rosé och fick fina samtal. På fredagen gick vi ner till fallet i forsen. Fantastiska hällristningar pryder klipporna och människor hade samlats överallt. Man badade. Några hade med sig sina instrument och satt uppflugna på klipporna och spelade tillsammans. Många näckade oblygt. Vi slog oss ner vid en lagunliknande plats där en mindre bäck sprang ner från berget. Omgivna av människor slängde vi av oss alla kläder och fick oss ett ljuvligt bad och tvagning. Frihetskänslan var enorm! Nästa dag gjorde vi samma sak igen. Och vi fick mer dans på kvällarna. Tårar rann till magisk musik och vi var bara lyckliga. Vi blev berusade och fnittrade så vi trillade omkull när madrasser skulle pumpas och tänder skulle borstas i skymningen. Sista natten ville ingen sluta dansa och det fantastiska trumgänget ville aldrig sluta spela. Vi grät av separationsångest och lade oss när dagen började gry. När jag närmade mig porten hemma tänkte jag: Jag skulle göra det igen imorgon om jag kunde. Aldrig har jag väl känt så när jag varit borta på festival eller någon annan resa, hur kul jag än haft. Men nu var det bara saknad i mitt bröst. Nästa år kommer vi igen, med fler vänner. Det här måste vi dela med oss av.

Nu är jag hemma.

Efter en fruktansvärt svettig kväll på stan. Det var nästan inget folk på det ställe vi var. Men vi satt och babblade och drack några öl ändå. På nästa ställe fick vi knappt plats. Så vi gick vidare och tog en bärs till på ett trist jävla ställe innan hemfärd åt varsitt håll.

När jag kom hem tog jag en sval dusch och ställde mig spritt språngande naken på balkongen och rökte en cigg och reflekterade lite över kvällen. Och min längtan. Jag önskar att jag hade en mjuk leende tjej vid min sida. Kanske kunde vi ta varandra i handen och skita i klockan och promenera ner till viken och ta en nattligt dopp. Njuta skiten ur den kokande sommaren. Jag är så kåt så jag kan vråla. Jag menar inte nödvändigtvis att jag måste knulla bums på en gång. Jag är kittlande nyfiken på de där varsamma första stegen. På den första kyssen. De kramande händerna. Hud som möter hud. Samtal som får en ny ton. Skratt och leenden som gör mig lycklig ända in i själen. Kommer det att hända i sommar?

En slags längtan.

Len hud under trevande händer. Darrande läppar som söker varandra. Mjukt möter mjukt. Skälvande små läten som berättar att det här, det har vi längtat efter. Omslingrande heta närhet, vad jag vill ha dig. Svettiga timmar sammanflätade på snurriga lakan. Njutandes varandras åtrå. Jag vill se på dig. Se hur det jag gör med dig gör dig galen. Se hur du rodnar runt munnen av hungriga kyssar. Hur blodet strömmar närmare mig. Ut i alla delar av dig som jag berör. Vi ska le och skratta och förena våra blickar så vi ser rakt in till varandra. Jag vill se din hud knottras under mina fjäderlätta fingrar. Långsamt vill jag smaka på dig. Din sötma. Din sälta. Din varma andedräkt. Jag ska se på dig när du somnar efteråt och tänka: Vi fick varandra.

Nu vill jag att du uppenbarar dig, ljuvliga kvinna jag inte kan säga nej till. Vem är du?

Frihet att vara den man är.

Det var fint att träffa henne. Även om det dröjer lång tid mellan gångerna nu för tiden så är det lika roligt varje gång det blir av. Hon är så söt. Men jag flirtar inte med henne. Hon får berätta om hon vill ha mig. Då finns jag där. Men jag vill inte klampa på som om hon varit singel.
Jag berättade mer om min bisexualitet när vi sågs. Jag sa att jag är redo nu. Jag måste bejaka alla sidor av mig själv. Bli en hel människa. En fri människa. En människa som är den hon är. Hon stöttar mig förstås.

Det har kommit att handla mycket om det i mitt liv den senaste tiden. Det där med att vara den man är och att vara fri. Bristen på t ex jämställdhet är ett enormt hinder när det gäller att vara den man är. Könsroller klämmer in oss i fack där vi inte kan röra oss fritt. Förväntningar och krav. Man trycker undan delar av sig själv. Kanske till och med inbillar man sig själv att det är rätt. Att man faktiskt ska vara på ett visst sätt om man är t ex kvinna. Eller invandrarman. Eller korpulent. Eller kulturarbetare. Eller arbetslös. Eller ung mamma. Hela tiden regler som säger att man bör bete sig på ett visst sätt. En förväntan från omgivningen om vem man ska vara. Ett ifrågasättande om man bryter normen. En ständig kamp för att behålla sin stolthet och värdighet. Att bevisa att man kan och vill. Jag kan bli galen av det.

Frihet ja... Jag kan inte lova en människa min kärlek för resten av mitt liv. Det vore att tvinga mig till ett ofritt liv. För ingen vet vad som händer med kärleken och känslorna genom åren. Jag menar inte att jag vill vara oseriös och leka med känslorna hos den jag lever med. Jag menar inte att det kan ta slut imorgon för jag kanske träffar någon jag inte kan motstå ikväll. Nej, jag menar att jag skulle vilja formulera kärleken på ett annat sätt. Att inte tynga ner den med en massa löften som ingen människa kan hålla utan att göra våld på sig själv, sina drömmar och sin frihet.
Man ska självklart ta ansvar över de relationer man har. Man ska ta ansvar över sina handlingar. Man kan absolut välja att agera eller inte när man känner något litet begär börja viska inuti. Man måste inte följa varenda instinkt eller doft av åtrå. Det vore att leva ett ansvarslöst och omoget liv. Jag har hört och sett många exempel på den typen av missuppfattningar av en fri relation och den personliga friheten. Det är inte alls så jag vill ha det.
För mig är det viktigt att känna att jag inte har lovat något jag ska hålla resten av livet oavsett hur allt utvecklar sig. Oavsett vad som händer med mig. Med oss. Jag är inte särskilt gammal men har redan hunnit se livet ta väldiga vändningar. Jag vet att jag inte skulle kunna hålla ett sådant löfte. Det skulle knäcka mig. Det innebär inte att jag ser på kärleken som en lek.