Urkult i mitt hjärta.

Hur ska jag någonsin kunna beskriva för er hur jag har haft det de senaste dagarna? Jag gör ett försök, men det kommer ändå inte göra upplevelsen rättvisa. Det bästa ni kan göra är att åka dit. Gör inte som jag och skjut på det år efter år. Slå till och åk till Urkult nästa år! Det ska jag göra.

Jag hade egentligen inte så stora förväntningar. Jag visste inte så mycket mer än att det verkade vara en mysig festival med mycket spännande och svängig musik. Med öppet sinne, en god vän, en bil, tält och spritkök for vi dit. Och vi skrattade, sjöng och pirrades medan vi for genom Ångermanlands böljande landskap.

Festivalplatsen ligger på en höjd ovanför ett fall vid Nämforsen. Man hör forsen brusa i bakgrunden på området. Att få såna naturupplevelser när man är på festival som vi fick hade jag väl aldrig kunnat drömma om. När vi slagit upp vårat tält i tallskogen strax utanför själva festplatsen korkade vi upp skumpan och tog fram jordgubbarna. Vi satt där lyckliga och såg kvällssolen bryta fram mellan talltopparna. Då börjar någon kula så det sjöng genom skogen. Det blev bara för mycket och vi grät en skvätt båda två.
Första kvällen invigdes med Eldnatten. Det var eld och magisk musik och tusentals lyckliga människor i sluttningarna vid den stora amfiteatern. Stjärnklar var natten och blank låg forsen i bakgrunden medan ballongerna med ljus i dansade upp mot natthimlen. Vi dansade och dansade. Vi upplevde massor med fantastisk musik. Vi åt god mat. Vi gjorde kaffe och soppa på spritköket. Vi hade trevliga grannar som vi bjöd på rosé och fick fina samtal. På fredagen gick vi ner till fallet i forsen. Fantastiska hällristningar pryder klipporna och människor hade samlats överallt. Man badade. Några hade med sig sina instrument och satt uppflugna på klipporna och spelade tillsammans. Många näckade oblygt. Vi slog oss ner vid en lagunliknande plats där en mindre bäck sprang ner från berget. Omgivna av människor slängde vi av oss alla kläder och fick oss ett ljuvligt bad och tvagning. Frihetskänslan var enorm! Nästa dag gjorde vi samma sak igen. Och vi fick mer dans på kvällarna. Tårar rann till magisk musik och vi var bara lyckliga. Vi blev berusade och fnittrade så vi trillade omkull när madrasser skulle pumpas och tänder skulle borstas i skymningen. Sista natten ville ingen sluta dansa och det fantastiska trumgänget ville aldrig sluta spela. Vi grät av separationsångest och lade oss när dagen började gry. När jag närmade mig porten hemma tänkte jag: Jag skulle göra det igen imorgon om jag kunde. Aldrig har jag väl känt så när jag varit borta på festival eller någon annan resa, hur kul jag än haft. Men nu var det bara saknad i mitt bröst. Nästa år kommer vi igen, med fler vänner. Det här måste vi dela med oss av.