Tystare än tystnaden själv.

Sitter i min ullkappa och ett par fårskinnstofflor på den fuktiga trappan. Lutar ryggen mot ytterdörren. Jag släckte lampan vid förstukvisten för att uppleva novembermörkret. Himlen lämnar ett svagt silvrigt ljus över omgivningen. Jag skickar ut en nästan osynlig rökpelare av cigarettrök. Natten är fuktig. Råkall. Det är stilla. Alldeles tyst. Så tyst att det nästan känns overkligt. Jag harklar mig lätt som för att pröva hur det låter. Ett ljud mitt i allt det tysta. Det är som om världen vore vadderad. Röker klart helt stilla. Vill inte förstöra tystnaden. Något rasslar till bakom hasseln en bit bort. En svag skugga och en ljus fläck. Ett rådjur. Någonstans rullar en bil fram och parkerar. En dörr öppnas och stängs. Men inga steg. Kanske släppte någon ut sin katt.

Jag går in och vandrar genom huset. Tittar in i de tomma rummen. Ovan vid utrymmet. Ovan vid ensamheten. Ensamhet är ofta det enda jag längtar efter, men när jag väl får den blir jag helt ställd. Vad fan ska jag göra nu? Dricker ett glas vatten. Lutar mig mot bänken och tittar ut i det svarta. Suckar ljudligt och omedvetet. Ensamheten gör mig oskyddad för min längtan efter en närhet som saknas i mitt liv. Det blir så påtagligt. Jag förvandlas till mina sinnen. Till mina drömmar. Slutar vara en person. Blir högst medveten om min kropp. Känner mig sensuell och sinnlig. Det är inte bara behagligt. Det gör att längtan blir fysisk. Den värker i mig. Gör mig rastlös. Oföretagsam.

Var här hos mig. Finns här. Existera. Kom till liv. Kliv ur mina drömmar. Ta form. Bli till kött. Få en puls. Bli en värme som jag kan ta på. Det här skulle vara den bästa natten i våra liv om jag inte vore så förbannat ensam. Det är tio år sedan jag senast lade min vibrerande hand runt ett kvinnligt bröst. Det är tio år sedan jag kysste de mjukaste läppar. Det är tio år sedan vi gav varandra en natt jag aldrig ska glömma. Det är dags för ett nytt minne för livet, tycker jag.

Long time.

På allmän begäran är jag här igen. Det var inget medvetet val att frånvara, men tiden gick och livet rullade på och nu är det nu. Jag är här på egen begäran också. För jag har längtat efter skrivandet. Jag har längtat efter orden. Inspirationen.

Advent närmar sig med stormsteg. Advent. Att vänta på frälsaren. Frälserskan. Jag väntar fortfarande. Passivt får jag lov att säga. Jag jobbar på. Lägger min energi på positiva saker i så stor utsträckning som möjligt. Försöker förverkliga mig själv mer och mer för varje dag som går. Ett steg i taget mot ett liv där jag kan vara mig själv. Fullständigt.


Jag såg dig dansa. Som förhäxad såg jag på avstånd hur musiken fortplantade sig i din kropp. Din kropp följde musiken så perfekt. Så följsamt. Så sensuellt. Stora rörelser. Liderliga. Vågade. Ett hemlighetsfullt leende riktat inåt. Ögon som sluter sig kring musiken. Du dansar med dig själv. Eller någon som inte syns. Vem är det? Du tycker om dig själv. Du tycker om dina rörelser. Din kropp. Din eld. Det gör mig vansinnig av åtrå. En hastig blick som nästan fällde mig där jag stod. Du menade att beröra mig. Du rörde vid mitt innersta.
Jag känner dig inte särskilt väl, men du tycks vara en hängiven människa. En människa som brinner och är full av liv. Inte rädd för det som är annorlunda. Du är själv annorlunda. Och det gör mig trygg. Kanske skrämmer jag dig inte. Du sa att du gärna vill träffa mig fler gånger. Någon lät hälsa att du sagt att vi var själsfränder. Det gör mig ännu tryggare. Inom mig växer ett enormt intresse. Nyfikenhet. Vem är du? Varför tycker du om mig?
Ibland önskar jag att saker och ting vore annorlunda. Kanske skulle du då våga insistera på att träffas oftare. Som det är nu blir det lite som det blir. Vi råkas. Och slukar i oss av varandras energi. Nosar upp varje spår av varandras personligheter. Hög lära-känna-faktor per minut. Snart har vi skapat något som står för sig självt. Något som ingen annan känner till. Ingen förstår hur vi kan vara så tajta utan att egentligen känna varandra. Men en blick, en mening, ett leende tar oss så nära varandra. Det är den enda lösningen. Alternativet vore att inte få veta mer, att inte lära känna. Det finns inte.
Du känner till allt. Och jag tror du köper hela situationen. Den skrämmer dig inte. Du är fri. Och du känner igen en fri människa när du ser en. Det här är vad som ska ta mig igenom midvintern.

Ut i svampskogen.

Jag ska till en av mina öar. Vädret ska väl inte vara strålande (men jag hoppas på några dopp ändå) så det får nog bli skogen för hela slanten. När jag var vid Nämforsen såg jag att den svarta trumpetsvampen kommit upp där. Kanske kanske finns den på mitt hemliga ställe på ön redan. Om inte annat finns det väl kantareller nu?

Jag skulle önska att jag kände en trevlig kvinna att ta med ut i skogen. Som liksom jag njuter av att dricka kaffe från termos och äta mackor på en sten bland blåbärsris och granar. Som tycker om naturen, som jag gör. Som spanar mot skyn när man hör ormvråkens skri. Som lystrar efter spillkråkan när den dundrar mot tallens stam. Som har tålamodet att kräla runt bland eklöven och plocka de svarta små trumpeterna. Sen sitter vi mitt emot varandra runt trädgårdsbordet, med fotogenlyktan tänd och barr i stövlarna och rensar skörden. När vi är klara tar vi handdukarna med oss och springer ner och badar av oss barr och fästingar.

Jag vill kyssa dig i den där ekbacken.

Tehandeln.

Ibland handlar jag mitt te i en tehandel. Där jobbar en tjej som gjort intryck på mig. Hon är så vacker. Hon ser lite pojkaktig ut. Kort hår som oftast står lite upp, åt sidan. Utan att vara nersölat med en massa gelé och sånt. Det ser mjukt ut. Håret. Ljust med en lätt röd ton. Hennes hy ser nästan transparent ut. Lite svagt fräknig över näsan och ut mot kinderna. Nu var det längesedan jag var där och såg henne, men jag kan tänka mig att sommaren gjort henne ännu vackrare med fler fräknar och rosor på kinderna. Kanske en svag brun skugga längs hårfästet. Hennes ansikte är finmejslat och symmetriskt. Hennes ögon ljusa och ögonbrynen ännu ljusare. Hon sminkar sig inte. Åtminstone inte vad jag sett. Hon har en enkel klädstil. En figurnära skjorta kanske eller en t-shirt och en fin sjal runt halsen. Hon ler sällan. Oftast ser hon ut som att hon tänker. Hon har kanske mycket att tänka på. Som den gången då jag såg henne på tunnelbanan. Hon satt och tittade ut genom fönstret hela tiden. Hon såg inte arg eller ledsen ut. Bara försjunken i tankar. En blå blick som var långt långt borta. Jag ville så gärna att hon skulle se mig och kanske känna igen mig. Låta hennes ansikte spricka upp i ett sällsynt men hjärtligt leende. Ett leende som hon menar. För hon slösar inte med leenden. Hon ler alltid mot mig när jag handlar av henne. Och hon log till och med förtjust när vi en gång råkade ha likadana sjalar om halsen. Hon med sin lite pojkaktigt knuten framtill, jag med min kvinnligt löst draperad.

Jag tror minsann mitt te börjar ta slut igen...

Let's get it on.

Drömmer jag mig bort. Jag tänker att här bor jag, alldeles för mig själv. Jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan vattna alla blommor klockan två på natten medan jag sms:ar med dig och lyssnar på Marvin Gaye. Jag kan komma och gå som jag vill. Jag kan ligga i sängen och spreta med alla lemmar hur jag vill. Jag kan bjuda hit dig till min balkong när som helst. Skämma bort dig med fina saker jag omsorgsfullt inhandlat på hallen. Vi kan smutta på något gott vin halva natten och bli förtroliga med varandra. Sen kan jag förföra dig hur mycket jag vill. Och vi kan ha sovmorgon och äta frukost med rufs och allt. I mitt hem. Där jag bor. Alldeles för mig själv.

En slags längtan.

Len hud under trevande händer. Darrande läppar som söker varandra. Mjukt möter mjukt. Skälvande små läten som berättar att det här, det har vi längtat efter. Omslingrande heta närhet, vad jag vill ha dig. Svettiga timmar sammanflätade på snurriga lakan. Njutandes varandras åtrå. Jag vill se på dig. Se hur det jag gör med dig gör dig galen. Se hur du rodnar runt munnen av hungriga kyssar. Hur blodet strömmar närmare mig. Ut i alla delar av dig som jag berör. Vi ska le och skratta och förena våra blickar så vi ser rakt in till varandra. Jag vill se din hud knottras under mina fjäderlätta fingrar. Långsamt vill jag smaka på dig. Din sötma. Din sälta. Din varma andedräkt. Jag ska se på dig när du somnar efteråt och tänka: Vi fick varandra.

Nu vill jag att du uppenbarar dig, ljuvliga kvinna jag inte kan säga nej till. Vem är du?

"Du är fantastisk."

Sådana var dina ord. Jag blev så förvånad. Du måste ha tänkt på mig. Det var ju så längesedan vi sågs. Och så plötsligt, dina ord på ett kort i ett kuvert. När fick jag ett handskrivet brev skickat till mig sist? Måste ha varit många år sedan, för jag minns det inte. Men ditt brev kommer jag aldrig att glömma. Jag tappade nästan balansen när jag läste det. Försvann från verkligheten och vaknade till först när jag märkte att jag fått frågor jag inte hört. Jag var långt borta och kunde bara se dig framför mig. Hela min kropp drabbades. Hjärtat bultade innanför bröstkorgen. Jag placerade ditt kort vid min säng och försökte tappert tränga undan tankarna på dig för en stund. Men de var snart tillbaka. Och när jag lade mig att sova den kvällen tänkte jag bara på dig. Jag tror jag somnade med ett leende.
Jag har tänkt på dig. Funderat över hur jag skulle kunna få träffa dig igen. Jag skulle helst inte träffa dig under samma omständigheter som sist, även om det var fint att få vara hos dig då. Jag vill träffa dig under mer... personliga förhållanden. Jag önskar jag kunde bjuda ut dig hit, till min klippa. Vid mitt hav. Locka med ett glas rosévin i plastmugg på ännu solvarm klippa och nattligt nakenbad medan månen vandrar över den bleka natthimlen. Du skulle tacka ja och uppenbara dig i all din skönhet. Din elegans. Jag tänker mig att du är ganska krävande. En utmaning. Inget lätt offer för mina svärmerier. Jag tänker mig att jag skulle bli tvungen att anstränga mig för att få dig att vilja stanna hos mig. Jag skulle älska utmaningen. Jag skulle ge av hela mig. Säkert skulle jag jönsa mig och göra mig till. Du skulle märka det och le outgrundligt. Jag skulle vara den som tar initiativ men vara våldsamt medveten om att du är den som bestämmer. Allt. Jag är i ditt våld, men tänker leda dig dit jag vill ha dig med bibehållet självförtroende. Jag är förlorad, men ändå så orubblig i din närhet.
Jag skulle göra allt jag kan för att få dig att trivas. Jag skulle vilja skämma bort dig. Vara den som ger. Se vad jag kan göra. Med dig. Jag skulle åsidosätta mina egna behov och istället njuta av att tillfredsställa dina. Jag skulle ägna dig hela min uppmärksamhet. Och till slut skulle du smälta som en vaniljglasskula i sommarsolen under min beröring. Mina ord skulle få dig att bedåras. Och mina händer skulle för alltid förnimma känslan av din hud. Mitt bröst skulle aldrig glömma värmen av din andedräkt. Min tunga skulle aldrig förlora smaken av dig. Din garde skulle vara borta och du skulle aldrig få nog. Av mig.
Jag vill uppleva magi med dig. Vi skulle vara magiska. Dina stora kloka ögon med blicken som jag veknar fullkomligt inför. Blir knäsvag. Men jag förlorar aldrig lugnet i din blick. Jag är på gränsen till vettskrämd, men just där känns allt så perfekt. Jag vill inte ha någon annan blick. Jag vill inte att du ska lägga dig platt för mig. Jag vill ha dig just så stolt och full av integritet och mogna överväganden som du är. Trygg och skärskådande ser du på mig och jag har vetat från första början att jag vill ha dig. Just på grund av den blicken. Den störtar in i mig och får mig fullkomligt ur balans. Ändå känner jag mig aldrig så klar som när du ser på mig.
Jag vet att jag skulle kunna ge dig allt du önskar dig. Om jag bara fick en chans.