Tystare än tystnaden själv.

Sitter i min ullkappa och ett par fårskinnstofflor på den fuktiga trappan. Lutar ryggen mot ytterdörren. Jag släckte lampan vid förstukvisten för att uppleva novembermörkret. Himlen lämnar ett svagt silvrigt ljus över omgivningen. Jag skickar ut en nästan osynlig rökpelare av cigarettrök. Natten är fuktig. Råkall. Det är stilla. Alldeles tyst. Så tyst att det nästan känns overkligt. Jag harklar mig lätt som för att pröva hur det låter. Ett ljud mitt i allt det tysta. Det är som om världen vore vadderad. Röker klart helt stilla. Vill inte förstöra tystnaden. Något rasslar till bakom hasseln en bit bort. En svag skugga och en ljus fläck. Ett rådjur. Någonstans rullar en bil fram och parkerar. En dörr öppnas och stängs. Men inga steg. Kanske släppte någon ut sin katt.

Jag går in och vandrar genom huset. Tittar in i de tomma rummen. Ovan vid utrymmet. Ovan vid ensamheten. Ensamhet är ofta det enda jag längtar efter, men när jag väl får den blir jag helt ställd. Vad fan ska jag göra nu? Dricker ett glas vatten. Lutar mig mot bänken och tittar ut i det svarta. Suckar ljudligt och omedvetet. Ensamheten gör mig oskyddad för min längtan efter en närhet som saknas i mitt liv. Det blir så påtagligt. Jag förvandlas till mina sinnen. Till mina drömmar. Slutar vara en person. Blir högst medveten om min kropp. Känner mig sensuell och sinnlig. Det är inte bara behagligt. Det gör att längtan blir fysisk. Den värker i mig. Gör mig rastlös. Oföretagsam.

Var här hos mig. Finns här. Existera. Kom till liv. Kliv ur mina drömmar. Ta form. Bli till kött. Få en puls. Bli en värme som jag kan ta på. Det här skulle vara den bästa natten i våra liv om jag inte vore så förbannat ensam. Det är tio år sedan jag senast lade min vibrerande hand runt ett kvinnligt bröst. Det är tio år sedan jag kysste de mjukaste läppar. Det är tio år sedan vi gav varandra en natt jag aldrig ska glömma. Det är dags för ett nytt minne för livet, tycker jag.