Regnet smattrade mot fönsterrutorna på hennes stora glasveranda. Oktober hade inletts med regntunga skyar och kastvindar. Kakelugnens luckor stod öppna och spred ett vilsamt sprakande ljud från elden. På bordet framför oss brann ett par stearinljus och i fönstret en bit bort lyste fotogenlampan. De ljusa väggarna reflekterade ljuset. Min fråga kom plötsligt, hon ryckte till.
- Varför har du aldrig träffat någon, Linn?
Hennes svar dröjde. Hon vred lite på sig, korgstolen knarrade. Hon tog en liten klunk ur det stora vinglaset.
- Ja... jag vet inte. Det blev aldrig så för mig.
Jag tänkte att det är nu eller aldrig. Nu måste jag få veta. Nu måste hon öppna sig.
- Är det så att du gillar kvinnor?
Hon stirrade rakt ut genom det mörka fönstret. Man kunde knappt skönja konturerna av träden där ute längre. Det var mörkt och våra tända ljus blänkte i glaset.
- Ja... Hur visste du det, höll jag på att säga. Men det är väl självklart att du gissat det. Du vågar ju leva som den du är. På riktigt.
- Hur blev det så att du inte kunde leva ut det? Hur kan det vara värt att ägna ett liv åt att förneka sig själv?
- Min mamma. Att få ha en relation med henne har känts viktigare. Hon hade aldrig accepterat det.
- Men hon måste ju förstå att det är något fel när hennes dotter går ett helt liv utan att träffa någon? Tror du inte att hon hade velat se dig lycklig och få kärlek? Även om det råkade vara med en kvinna?
- Äh... nej. Du förstår inte hur hon var. Men nu är hon ju borta. Då borde jag kunna... men... jag är nog för rädd. Jag har ju aldrig... ingenting. 50 år fyllda och har ännu inte mött kärleken. Patetiskt.
Hon reste sig hastigt och ställde ifrån sig vinglaset. Gick ett par varv runt, runt verandan bakom mig. Hon stannade vid min stol. Hon andades ut häftigt. En desperat suck.
Jag hade knackat hål på hennes benfasta yta. Hennes sköld. Med den sucken gav hon sig. Hon släppte spärrarna. Hon insåg att jag läst henne som en öppen bok. Ingen idé att kämpa emot.
Hon kastade sig ner bakom min stol och slängde armarna om min hals. Några högljudda snyftningar mot min hals. Jag kramade hennes armar hårt.
- Det är lugnt, Linn. Allt är lugnt. Jag finns här. Så, så... berätta nu. Vad känner du just nu?
Jag tog hennes hand och ledde henne runt mig så jag kunde se henne i ögonen. Jag strök henne över den tårblöta kinden. Hon sträckte sig efter sin stol och drog den nära min och satte sig ner. Vi höll varandra hårt i händerna. Och hon började berätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar