Pride-rapport.

Inte mycket att rapportera, gott folk. Jag var på ett par mindre klubbar med priderelaterade teman på stan. Det var sådär. Ganska trevligt, men inte så avslappnat och härligt som jag hade trott.
Man kanske skulle ha pröjsat det där feta inträdet till den stora tjejfesten istället så hade det säkert blivit rajtan tajtan. Måste allt kosta så in i helsike mycket? Jag har annat jag måste lägga pengarna på med tanke på min stundande semester (äntligen!) och det jag planerat göra då.

Jag skulle ha sprungit ifatt paraden efter jobbet idag tillsammans med ett par vänner, men vi blev så sena från jobbet så det var ingen idé. Så vi gick till ett kvällssoligt Mosebacke istället, vilket var ljuvligt. Men kvällen bjöd inte på särskilt mycket spanande på vackra kvinnor. Det gjorde inget. Sällskapet var så fint.

Jag får väl göra Pride nästa år istället. Det blir bra det.

Min lykta brinner.

Jag har tänt min lykta på balkongen. Tassar ut ibland med bara fötter och njuter av den svala luften. Den mörka himlen. Festerna som hörs på avstånd. Jag röker en cigarett och känner mig melankolisk på ett ganska bra sätt. Imorgon är det den första augusti. Sommaren är inte slut riktigt ännu, men det känns ändå som den håller på att liksom runda av. Snart är hösten tveklöst här. Jag tycker om hösten. Jag är bäst i höstskrud. Hösten för mig är vila. Tystnad. Lediga helger som spenderas hemma i lägenheten. Tända ljus. Morgonrock halva dagen. Jazz. Matlagning. Bokläsning. Stickning eller andra sporadiska och mycket amatörmässiga pyssel-outbursts. Långa promenader genom stan. Fika på caféer. Konserter. Svampskog. Korsord. Långfilm. Det blir fint.

Vad som skulle förgylla min höst vore ett kvinnligt sällskap som gör mig knäsvag. Med henne skulle jag vilja göra allt det där jag nyss sa att hösten är för mig. Plus hångel. Ja, plus hångel på allt det där. Det vore något.

Jan Saudek.

Bjuder på en mustig bildkavalkad signerad Jan Saudek.

Pre-Pride.

Om ett par dagar börjar Stockholm Pride. Jag har aldrig varit på Pride. Inte ens lite. Jag har lyckats se de sista glada tjommarna i paraden slingra sig upp mot Hornsgatan när jag spatserat ner på väg från jobbet till bussen som tar mig till favoritklippan. Det är allt kan man säga.

I år tänkte jag ändra på den saken. Jag ska dit så mycket det går, fast jag jobbar ganska mycket. Tyvärr missar jag paraden i år också på grund av jobb. Damn you, helgarbete! Jag har inget sällskap dock. Känner inga homosexuella så pass väl att jag skulle vilja ta deras sällskap under mitt första Pride-besök. Min tredje har lovat att göra mig sällskap. Vet dock ej hur mycket hon har möjlighet att gå. Vi ska väl förhoppningsvis komma iväg på en tjejfest tillsammans. Sen hoppas jag kunna möta upp med lite nya bekantskaper från qruiser. Jag behöver erfarna guider och stadiga händer att hålla i!

Har förstått att det är ganska mycket hångel och sex i luften under Pride och det kan ju vara ganska motbjudande i för höga doser. Men jag ska nog klara av det. Kanske är det just vad jag behöver? Men främst vill jag njuta av att befinna mig i en ny värld för mig som jag anar kommer kännas oerhört bekant. Jag hoppas känna mig lite hemma. Välkomnad.

Tehandeln.

Ibland handlar jag mitt te i en tehandel. Där jobbar en tjej som gjort intryck på mig. Hon är så vacker. Hon ser lite pojkaktig ut. Kort hår som oftast står lite upp, åt sidan. Utan att vara nersölat med en massa gelé och sånt. Det ser mjukt ut. Håret. Ljust med en lätt röd ton. Hennes hy ser nästan transparent ut. Lite svagt fräknig över näsan och ut mot kinderna. Nu var det längesedan jag var där och såg henne, men jag kan tänka mig att sommaren gjort henne ännu vackrare med fler fräknar och rosor på kinderna. Kanske en svag brun skugga längs hårfästet. Hennes ansikte är finmejslat och symmetriskt. Hennes ögon ljusa och ögonbrynen ännu ljusare. Hon sminkar sig inte. Åtminstone inte vad jag sett. Hon har en enkel klädstil. En figurnära skjorta kanske eller en t-shirt och en fin sjal runt halsen. Hon ler sällan. Oftast ser hon ut som att hon tänker. Hon har kanske mycket att tänka på. Som den gången då jag såg henne på tunnelbanan. Hon satt och tittade ut genom fönstret hela tiden. Hon såg inte arg eller ledsen ut. Bara försjunken i tankar. En blå blick som var långt långt borta. Jag ville så gärna att hon skulle se mig och kanske känna igen mig. Låta hennes ansikte spricka upp i ett sällsynt men hjärtligt leende. Ett leende som hon menar. För hon slösar inte med leenden. Hon ler alltid mot mig när jag handlar av henne. Och hon log till och med förtjust när vi en gång råkade ha likadana sjalar om halsen. Hon med sin lite pojkaktigt knuten framtill, jag med min kvinnligt löst draperad.

Jag tror minsann mitt te börjar ta slut igen...

Queer som jag.

När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att jag tidigt var rätt queer. Jag har aldrig känt mig hemma i tjejkulturen som växte fram under tonåren. Jag sneglade nog avundsjukt på de populära tjejerna och ville gärna vara med, men det var mest för att jag inte ville vara ensam. Jag drogs till de som var utanför, precis som jag. Bildade pakter mot de normativa straighta kidsen och fann en egen värld där jag kände tillhörighet. Jag klädde mig ofta ganska grabbigt. Lånade pappas v-ringade tröjor och hade vit skjorta under. Britpopen gjorde sitt intåg och jag kände mig hemma i den stilen med slipover, jeans och svarta läderkängor. Jag hade visserligen långt hår och använde mascara, men ändå. Senare blev det mer någon slags svennigt manlig stil med pikétröja och chinos. Jympadojjor och t-shirt. Jag klippte mig kort och skulle bli trädgårdsmästare och var smygförälskad i min arbetsledare på trädgården där jag jobbade. Hon hade kort blont hår och en urgullig göteborgsdialekt. Jag fattade inte då. Ville kanske inte fatta. Kunde kanske inte fatta.
Det var inte förrän en bra bit efter 20 som jag började klä mig mer kvinnligt. Jag hade blivit av med oskulden till slut och hade någon slags försenad tonårsperiod när jag gick från famn till famn, festade jämt, använde tjejiga produkter tillsammans med mina tjejkompisar och klädde mig heteronormativt med klackar och hela skiten.
Tills det hela kändes ihåligt. Jag genomgick en kris och ett trauma på alla möjliga plan. Fysiskt och psykiskt. Blev handikappad under en period och ägnade all min tid åt grubblerier, gråterier, smärta och ångest. Efter det började mitt nya liv så sakteliga ta form. Jag började känna efter vem fan jag är egentligen. Och den jag fann ville jag bekräfta och ge utrymme. Jag gjorde mig av med en hel bekantskapskrets och stod på ruta ett.
Nu när jag ser tillbaka känns det som att mitt liv kunde ha börjat på riktigt då, om jag bara givit mig själv lite mer tid. Det kunde ha fått en ny riktning. Men kärlekståget gick och jag längtade så efter någon som kunde dra mig upp ur skiten efter mitt trauma, så jag tog tåget. Och livet började tuffa på igen. Heterosexuellt som fan. Men men en rejäl skillnad: förtroende och respekt. Jag är sedd som den hela person jag är. Jag har efter evigt grubblande dryftat mina känslor och bevittnat hur de faktiskt fått rätten att existera. De har rätten att bejakas. Jag har rätt till min frihet. Ingen vet hur det slutar. Det tror jag vi är starkt medvetna om. Jag har fattat rodret och börjar styra kursen mot det liv jag vill ha. Mot det som är jag.

Gerda Wegener.