Ut i svampskogen.

Jag ska till en av mina öar. Vädret ska väl inte vara strålande (men jag hoppas på några dopp ändå) så det får nog bli skogen för hela slanten. När jag var vid Nämforsen såg jag att den svarta trumpetsvampen kommit upp där. Kanske kanske finns den på mitt hemliga ställe på ön redan. Om inte annat finns det väl kantareller nu?

Jag skulle önska att jag kände en trevlig kvinna att ta med ut i skogen. Som liksom jag njuter av att dricka kaffe från termos och äta mackor på en sten bland blåbärsris och granar. Som tycker om naturen, som jag gör. Som spanar mot skyn när man hör ormvråkens skri. Som lystrar efter spillkråkan när den dundrar mot tallens stam. Som har tålamodet att kräla runt bland eklöven och plocka de svarta små trumpeterna. Sen sitter vi mitt emot varandra runt trädgårdsbordet, med fotogenlyktan tänd och barr i stövlarna och rensar skörden. När vi är klara tar vi handdukarna med oss och springer ner och badar av oss barr och fästingar.

Jag vill kyssa dig i den där ekbacken.

Den vackraste här ikväll.

Din kropp böljar sig värdigt när du rör dig genom folksamlingen i grässluttningen. Runt dina stadiga och samtidigt lätta ben svävar en kjol mönstrad i naturvitt, svart och kaffebrunt. Du ställer dig en liten bit bort från mig. Du bär ett enkelt vitt bomullslinne med tunna axelband. Det vänstra glider ner från din axel och du drar med lätt hand tillbaka det. Dina bröst ser mjuka och fylliga ut och bildar en hänförande inramning till ditt ansikte. Jag skärper mig lite för att inte stå där och se alldeles förhäxad ut. Tittar bort en stund, men min blick letar sig snabbt tillbaka till dig. Jag låter tanken på att ha min arm runt din mjukt formade svank och med min hand vilandes på din höft bära iväg med mig några ögonblick.
Du har små band runt dina handleder. Och andra i ditt hår. Ditt hår är lockigt och lysande rött i den varma kvällssolen. En slarvig tofs låter några lockar virvla runt dina tinningar. Jag betraktar ditt ansikte när du står och tittar mot scenen. Över dina läppar rör sig ett leende. Och du sluter ögonen mot solen en stund. Din hy är lätt solbränd. Och överallt har du små fräknar. Dina kinder ser ut som fågelägg. Läpparna är ljust röda och ser mjuka ut. Din arm hänger längs sidan. Vilar. På din armbåge finns små gropar som jag finner fullkomligt bedårande. Dina höfter rör sig sakta till musiken. Fötterna skitiga liksom alla andras. Rödmålade tånaglar och enkla sandaler i brunt skinn. Du är den vackraste flickan här ikväll, tänker jag och bestämmer mig.

Urkult i mitt hjärta.

Hur ska jag någonsin kunna beskriva för er hur jag har haft det de senaste dagarna? Jag gör ett försök, men det kommer ändå inte göra upplevelsen rättvisa. Det bästa ni kan göra är att åka dit. Gör inte som jag och skjut på det år efter år. Slå till och åk till Urkult nästa år! Det ska jag göra.

Jag hade egentligen inte så stora förväntningar. Jag visste inte så mycket mer än att det verkade vara en mysig festival med mycket spännande och svängig musik. Med öppet sinne, en god vän, en bil, tält och spritkök for vi dit. Och vi skrattade, sjöng och pirrades medan vi for genom Ångermanlands böljande landskap.

Festivalplatsen ligger på en höjd ovanför ett fall vid Nämforsen. Man hör forsen brusa i bakgrunden på området. Att få såna naturupplevelser när man är på festival som vi fick hade jag väl aldrig kunnat drömma om. När vi slagit upp vårat tält i tallskogen strax utanför själva festplatsen korkade vi upp skumpan och tog fram jordgubbarna. Vi satt där lyckliga och såg kvällssolen bryta fram mellan talltopparna. Då börjar någon kula så det sjöng genom skogen. Det blev bara för mycket och vi grät en skvätt båda två.
Första kvällen invigdes med Eldnatten. Det var eld och magisk musik och tusentals lyckliga människor i sluttningarna vid den stora amfiteatern. Stjärnklar var natten och blank låg forsen i bakgrunden medan ballongerna med ljus i dansade upp mot natthimlen. Vi dansade och dansade. Vi upplevde massor med fantastisk musik. Vi åt god mat. Vi gjorde kaffe och soppa på spritköket. Vi hade trevliga grannar som vi bjöd på rosé och fick fina samtal. På fredagen gick vi ner till fallet i forsen. Fantastiska hällristningar pryder klipporna och människor hade samlats överallt. Man badade. Några hade med sig sina instrument och satt uppflugna på klipporna och spelade tillsammans. Många näckade oblygt. Vi slog oss ner vid en lagunliknande plats där en mindre bäck sprang ner från berget. Omgivna av människor slängde vi av oss alla kläder och fick oss ett ljuvligt bad och tvagning. Frihetskänslan var enorm! Nästa dag gjorde vi samma sak igen. Och vi fick mer dans på kvällarna. Tårar rann till magisk musik och vi var bara lyckliga. Vi blev berusade och fnittrade så vi trillade omkull när madrasser skulle pumpas och tänder skulle borstas i skymningen. Sista natten ville ingen sluta dansa och det fantastiska trumgänget ville aldrig sluta spela. Vi grät av separationsångest och lade oss när dagen började gry. När jag närmade mig porten hemma tänkte jag: Jag skulle göra det igen imorgon om jag kunde. Aldrig har jag väl känt så när jag varit borta på festival eller någon annan resa, hur kul jag än haft. Men nu var det bara saknad i mitt bröst. Nästa år kommer vi igen, med fler vänner. Det här måste vi dela med oss av.

Ett äventyr i Norrland.

Det är vad jag ska ha den här veckan. Semestern är här och jag ska åkt till Nämforsen i Västernorrland och gå på Urkult! Det är en folk- och världsmusikfestival för de som inte visste det. En ganska liten och gemytlig festival efter vad jag har hört. Jag har aldrig varit där. Åker med min bästa tjejkompis (som är straight bara så ni vet).

Undrar om det finns några kvinnor för mig där? Lite tältmys vore härligt. Eller lite nattligt bad i forsen. Hångel? Bara lite? Det vore fint.

Så vi hörs efter helgen, kära läsare. Ha det gott.

Sarah Saudek.

Rivals.

Bubbles.

A dream.

Pride-rapport.

Inte mycket att rapportera, gott folk. Jag var på ett par mindre klubbar med priderelaterade teman på stan. Det var sådär. Ganska trevligt, men inte så avslappnat och härligt som jag hade trott.
Man kanske skulle ha pröjsat det där feta inträdet till den stora tjejfesten istället så hade det säkert blivit rajtan tajtan. Måste allt kosta så in i helsike mycket? Jag har annat jag måste lägga pengarna på med tanke på min stundande semester (äntligen!) och det jag planerat göra då.

Jag skulle ha sprungit ifatt paraden efter jobbet idag tillsammans med ett par vänner, men vi blev så sena från jobbet så det var ingen idé. Så vi gick till ett kvällssoligt Mosebacke istället, vilket var ljuvligt. Men kvällen bjöd inte på särskilt mycket spanande på vackra kvinnor. Det gjorde inget. Sällskapet var så fint.

Jag får väl göra Pride nästa år istället. Det blir bra det.

Min lykta brinner.

Jag har tänt min lykta på balkongen. Tassar ut ibland med bara fötter och njuter av den svala luften. Den mörka himlen. Festerna som hörs på avstånd. Jag röker en cigarett och känner mig melankolisk på ett ganska bra sätt. Imorgon är det den första augusti. Sommaren är inte slut riktigt ännu, men det känns ändå som den håller på att liksom runda av. Snart är hösten tveklöst här. Jag tycker om hösten. Jag är bäst i höstskrud. Hösten för mig är vila. Tystnad. Lediga helger som spenderas hemma i lägenheten. Tända ljus. Morgonrock halva dagen. Jazz. Matlagning. Bokläsning. Stickning eller andra sporadiska och mycket amatörmässiga pyssel-outbursts. Långa promenader genom stan. Fika på caféer. Konserter. Svampskog. Korsord. Långfilm. Det blir fint.

Vad som skulle förgylla min höst vore ett kvinnligt sällskap som gör mig knäsvag. Med henne skulle jag vilja göra allt det där jag nyss sa att hösten är för mig. Plus hångel. Ja, plus hångel på allt det där. Det vore något.