I tre och en halv dag.

Var jag i skärgården. På min ö. Nakenbad och tidiga kaffemorgnar vid havet. Alldeles ensam eller med min kära tantkompis. Långa tankar som ingen avbryter. Flöde. Samtal. Förståelse. Kanske är jag inte helt dum i huvudet ändå.
Ett avstånd som ökar obarmhärtigt mellan det som finns där hemma i stan och det som är jag. Mitt renaste jag med hjärtat fladdrande alldeles under huden. Där ute på klippan vid det ljumma havet. Där är jag mig själv. Och fan vet hur det här slutar.