Linn i träslottet vid havet, del 1.

Regnet smattrade mot fönsterrutorna på hennes stora glasveranda. Oktober hade inletts med regntunga skyar och kastvindar. Kakelugnens luckor stod öppna och spred ett vilsamt sprakande ljud från elden. På bordet framför oss brann ett par stearinljus och i fönstret en bit bort lyste fotogenlampan. De ljusa väggarna reflekterade ljuset. Min fråga kom plötsligt, hon ryckte till.

- Varför har du aldrig träffat någon, Linn?

Hennes svar dröjde. Hon vred lite på sig, korgstolen knarrade. Hon tog en liten klunk ur det stora vinglaset.

- Ja... jag vet inte. Det blev aldrig så för mig.

Jag tänkte att det är nu eller aldrig. Nu måste jag få veta. Nu måste hon öppna sig.

- Är det så att du gillar kvinnor?

Hon stirrade rakt ut genom det mörka fönstret. Man kunde knappt skönja konturerna av träden där ute längre. Det var mörkt och våra tända ljus blänkte i glaset.

- Ja... Hur visste du det, höll jag på att säga. Men det är väl självklart att du gissat det. Du vågar ju leva som den du är. På riktigt.

- Hur blev det så att du inte kunde leva ut det? Hur kan det vara värt att ägna ett liv åt att förneka sig själv?

- Min mamma. Att få ha en relation med henne har känts viktigare. Hon hade aldrig accepterat det.

- Men hon måste ju förstå att det är något fel när hennes dotter går ett helt liv utan att träffa någon? Tror du inte att hon hade velat se dig lycklig och få kärlek? Även om det råkade vara med en kvinna?

- Äh... nej. Du förstår inte hur hon var. Men nu är hon ju borta. Då borde jag kunna... men... jag är nog för rädd. Jag har ju aldrig... ingenting. 50 år fyllda och har ännu inte mött kärleken. Patetiskt.

Hon reste sig hastigt och ställde ifrån sig vinglaset. Gick ett par varv runt, runt verandan bakom mig. Hon stannade vid min stol. Hon andades ut häftigt. En desperat suck.
Jag hade knackat hål på hennes benfasta yta. Hennes sköld. Med den sucken gav hon sig. Hon släppte spärrarna. Hon insåg att jag läst henne som en öppen bok. Ingen idé att kämpa emot.
Hon kastade sig ner bakom min stol och slängde armarna om min hals. Några högljudda snyftningar mot min hals. Jag kramade hennes armar hårt.

- Det är lugnt, Linn. Allt är lugnt. Jag finns här. Så, så... berätta nu. Vad känner du just nu?

Jag tog hennes hand och ledde henne runt mig så jag kunde se henne i ögonen. Jag strök henne över den tårblöta kinden. Hon sträckte sig efter sin stol och drog den nära min och satte sig ner. Vi höll varandra hårt i händerna. Och hon började berätta.

I wanna go to marz.

Längesedan jag skrev. Jag vet. Det är frustrerande. Jag vill ju egentligen ägna mig åt skrivande. Men för det krävs en massa ledig tid. Och man måste ju betala hyran... Så tiden flyger iväg. Livet tuffar på. Det jobbas. Det vänds på slantar. Men det kommer snart bli bättre. Fruktansvärt skönt. Och jag har bestämt mig för att göra en rejäl satsning på det jag verkligen vill göra i livet. Inte låta det förbli en dröm jag aldrig ens gjorde ett ärligt försök att uppfylla.

Jag träffar en kvinna i ett sammanhang. Flera gånger i veckan. Än så länge har jag inte vågat prata med henne. Ett hej har undsluppit mina läppar vid ett tillfälle av djärvhet. Eller... djärvhet och djärvhet. Hon sa hej och jag svarade. Suck. Herregud som man håller på. Nå värre.

I alla fall. Hon har på något märkligt sätt nästlat sig in i mina tankar. Och hon dyker upp när jag minst anar det. Jag... låg i sängen och fantiserade lite sådär på slentrian. Plötsligt var hon där. Jag styrde knappt mina tankar själv längre. I mig spelades ett fantastisk scenario upp och jag begrep ingenting när jag var klar. Hon rör vid känslor inuti mig jag inte ens visste att jag kunde känna. Hon får mig att önska att jag en dag får göra saker jag inte visste att jag ville göra. Detta gör hon utan att egentligen göra något annat än att vara föremål för mina betraktande ögon. Vissa människor har en enorm dragningskraft helt enkelt. Vissa människor bär iväg med mig. Vissa människor får mig att tänka hur långt som helst. Varje gång jag är där ser hon på mig och ler. Jag inbillar mig att hon söker efter mig. Letar efter min blick. När vi möter varandras ögon avfyrar hon ett fantastiskt leende. Jag blir helt knäsvag av det. Viker undan med blicken direkt och blir riktigt generad. Känner knappt igen mig själv. Jag tänker att jag inte får titta för mycket på henne och hålla på och utbyta leenden. Det känns som det står i pannan på mig att jag vill ligga med henne.

Samtidigt. Vad fan gör det om jag visar det? Man måste våga för att vinna. Plötsligt en dag kanske jag frågar henne om hon vill ta en drink.

Tystare än tystnaden själv.

Sitter i min ullkappa och ett par fårskinnstofflor på den fuktiga trappan. Lutar ryggen mot ytterdörren. Jag släckte lampan vid förstukvisten för att uppleva novembermörkret. Himlen lämnar ett svagt silvrigt ljus över omgivningen. Jag skickar ut en nästan osynlig rökpelare av cigarettrök. Natten är fuktig. Råkall. Det är stilla. Alldeles tyst. Så tyst att det nästan känns overkligt. Jag harklar mig lätt som för att pröva hur det låter. Ett ljud mitt i allt det tysta. Det är som om världen vore vadderad. Röker klart helt stilla. Vill inte förstöra tystnaden. Något rasslar till bakom hasseln en bit bort. En svag skugga och en ljus fläck. Ett rådjur. Någonstans rullar en bil fram och parkerar. En dörr öppnas och stängs. Men inga steg. Kanske släppte någon ut sin katt.

Jag går in och vandrar genom huset. Tittar in i de tomma rummen. Ovan vid utrymmet. Ovan vid ensamheten. Ensamhet är ofta det enda jag längtar efter, men när jag väl får den blir jag helt ställd. Vad fan ska jag göra nu? Dricker ett glas vatten. Lutar mig mot bänken och tittar ut i det svarta. Suckar ljudligt och omedvetet. Ensamheten gör mig oskyddad för min längtan efter en närhet som saknas i mitt liv. Det blir så påtagligt. Jag förvandlas till mina sinnen. Till mina drömmar. Slutar vara en person. Blir högst medveten om min kropp. Känner mig sensuell och sinnlig. Det är inte bara behagligt. Det gör att längtan blir fysisk. Den värker i mig. Gör mig rastlös. Oföretagsam.

Var här hos mig. Finns här. Existera. Kom till liv. Kliv ur mina drömmar. Ta form. Bli till kött. Få en puls. Bli en värme som jag kan ta på. Det här skulle vara den bästa natten i våra liv om jag inte vore så förbannat ensam. Det är tio år sedan jag senast lade min vibrerande hand runt ett kvinnligt bröst. Det är tio år sedan jag kysste de mjukaste läppar. Det är tio år sedan vi gav varandra en natt jag aldrig ska glömma. Det är dags för ett nytt minne för livet, tycker jag.

Long time.

På allmän begäran är jag här igen. Det var inget medvetet val att frånvara, men tiden gick och livet rullade på och nu är det nu. Jag är här på egen begäran också. För jag har längtat efter skrivandet. Jag har längtat efter orden. Inspirationen.

Advent närmar sig med stormsteg. Advent. Att vänta på frälsaren. Frälserskan. Jag väntar fortfarande. Passivt får jag lov att säga. Jag jobbar på. Lägger min energi på positiva saker i så stor utsträckning som möjligt. Försöker förverkliga mig själv mer och mer för varje dag som går. Ett steg i taget mot ett liv där jag kan vara mig själv. Fullständigt.


Jag såg dig dansa. Som förhäxad såg jag på avstånd hur musiken fortplantade sig i din kropp. Din kropp följde musiken så perfekt. Så följsamt. Så sensuellt. Stora rörelser. Liderliga. Vågade. Ett hemlighetsfullt leende riktat inåt. Ögon som sluter sig kring musiken. Du dansar med dig själv. Eller någon som inte syns. Vem är det? Du tycker om dig själv. Du tycker om dina rörelser. Din kropp. Din eld. Det gör mig vansinnig av åtrå. En hastig blick som nästan fällde mig där jag stod. Du menade att beröra mig. Du rörde vid mitt innersta.
Jag känner dig inte särskilt väl, men du tycks vara en hängiven människa. En människa som brinner och är full av liv. Inte rädd för det som är annorlunda. Du är själv annorlunda. Och det gör mig trygg. Kanske skrämmer jag dig inte. Du sa att du gärna vill träffa mig fler gånger. Någon lät hälsa att du sagt att vi var själsfränder. Det gör mig ännu tryggare. Inom mig växer ett enormt intresse. Nyfikenhet. Vem är du? Varför tycker du om mig?
Ibland önskar jag att saker och ting vore annorlunda. Kanske skulle du då våga insistera på att träffas oftare. Som det är nu blir det lite som det blir. Vi råkas. Och slukar i oss av varandras energi. Nosar upp varje spår av varandras personligheter. Hög lära-känna-faktor per minut. Snart har vi skapat något som står för sig självt. Något som ingen annan känner till. Ingen förstår hur vi kan vara så tajta utan att egentligen känna varandra. Men en blick, en mening, ett leende tar oss så nära varandra. Det är den enda lösningen. Alternativet vore att inte få veta mer, att inte lära känna. Det finns inte.
Du känner till allt. Och jag tror du köper hela situationen. Den skrämmer dig inte. Du är fri. Och du känner igen en fri människa när du ser en. Det här är vad som ska ta mig igenom midvintern.

Changing of the seasons.

Det känns att vi går in i en ny säsong nu. Sommarens hets att ta vara på varenda solig dag, ljummen kväll, möjlighet till kontinentala uteserveringsbesök och badtillfällen viker åt sidan till förmån för höstens lugn. Det är fortfarande väldigt behagligt att vistas utomhus och njuta av naturen och fina dagar eller kvällar, samtidigt som det är helt legitimt att inte gå utanför dörren på en hel helg och istället glo på film, baka, sticka, läsa eller bara såsa runt i mysbrallor.

Den här helgen är jag ensam hemma. Jag jobbar visserligen så jag spenderar egentligen inte så mycket tid hemma. Ikväll har jag bakat banankaka. Klinkat på gitarren. Sjungit lite. Fuldansat til nostalgisk musik. Sitter med huvudet i en plastpåse nu och väntar på att hennafärgen ska göra sitt. Är lite tjejig och speglar mig, klämmer mig själv på brösten och vickar på höfterna och känner mig sensuell.

Det har varit stiltje på kvinnofronten. Jag hade väl hoppats att hon skulle dyka upp med en gång. Så blev det nu inte. Och jag blev lite frustrerad. Uttråkad av att sitta och klick-klick-klicka på qx. Ni är några raringar där. Men jag vill att ni ruskar om mig. Föreslå något jag inte kan tacka nej till. Please?

En resa.

Hej kära ni. Nu åker jag till Krakow i fem dagar med min Urkult-vän.
Det ska bli mig ännu ett äventyr!

Ha det gott!

Vändpunkten.

Jag hamnade i en liten svacka. Eller kanske är det post-urkult-depressionen? Jag är liksom blödig och skör. Hudlös. Känner ingen mening med att gå till jobbet. Vill inte göra något annat än att... gör något annat. Något nytt. Mitt liv måste få mera mening. Jag vill utvecklas. Möta nya människor. Sammanhang att passa in i.

Jag åkte på en mycket längre resa rent mentalt än den jag gjorde geografiskt när jag åkte till Urkult. Det är alldeles sant när jag säger att de lilla festivalen känns som en vändpunkt för mig. Dagen då jag åkte dit var dagen då jag började göra de saker jag drömt om. Livet är för kort för att ägna sig åt att drömma i allt för stor utsträckning. Jag har bestämt mig för att sluta vara rädd för saker. Sluta vara rädd för att utmana mig själv. Sluta vara rädd för att möta människor. Jag vill möta människor som är jordnära, kärleksfulla och innerliga. Som vill vara med mig på min resa. Mitt liv. Inget jag drömmer om ska längre skjutas på den ovissa framtiden. Mitt liv kommer från och med nu att innehålla många fler tältvistelser i naturen, vandringar i skogar, cykelturer längs slingriga grusvägar, danskurser som skrämmer undan alla hämningar som bor i kroppen, kreativa äventyr och nya konstformer. Det ska innehålla samtal där man inte behöver skämmas för att man har åsikter, är lite smart eller intellektuell. Det ska innehålla livsnjutningar som nattbad, tekvällar, mustigt öl och ost, lövhögsrullningar och svettiga dansgolv. Det får vara slut på sammanhang där jag sänker mig till den rådande nivån. Bort med alla som hämmar mig! Hit med alla er som får mig att växa och som växer tillsammans med mig! Och banne mig, hit med lite farligheter! Mitt nya mantra är: Jag är en FRI människa! Fri från rädslor. Fri från hämningar. Det är en bit att vandra, men jag har börjat och det känns enormt.

Och i grund och botten handlar det om att slå sig fri från sina egna rädslor och hämningar. Att välja att leva istället för att ängslas och ta alldeles för mycket ansvar för allt och alla. Jag ska ta rodret och styra mitt liv. Inte låta det styras av mina rädslor för vad andra tänker om mig. Jag ska sluta jämföra mig själv med andra. Sluta tänka att alla andra gör rätt och man borde göra som dom. De gör vad de vill och jag är fri att göra vad jag vill. Och jag kan. Jag vågar.

Jag ska helga min kropp. Den är det som ska bära mig genom hela livet och orka göra allt det där jag drömmer om. Jag ska ge den vad den behöver. Näring och rörelse. Positiv rörelse! Rörelse som passar mig. En sund själ börjar till stor del i en sund kropp. Om man inte får i sig det man behöver så blir kroppen en börda. Musklerna får inte det bränsle de behöver och de blir inte starkare. Konditionen blir sämre. Tankarna blir lättare om jag rör mig och äter rätt. Ångesten blir större när jag ätit fel saker och varit stilla. Genast börjar kroppen gnissla och rädslan för smärta kommer smygande och låser mina rörelser. Sömnen blir dålig. Kroppen känns stressad och ur balans. Jag vill bli stark i kroppen. Känna att jag har spänst och uthållighet. Harmoni.

Jag bryr mig inte om att gå ner i vikt för att bli "snygg". Det där kan jag kräkas på. Varför ska det vara så jävla viktigt i dagens samhälle? Varför ska det ständigt omnämnas, det där med vikten? Även om det är vänligt menat, t ex: Vad duktig du är som gått ner i vikt! eller Vad fin du blivit! eller Du ser så fräsch ut!, så blir jag irriterad. Att det ska vara så in i helvete viktigt. Något som borde vara helt oväsentligt. Något som andra inte har det minsta med att göra. Något som inte säger ett skit om vem jag är. Som överviktig tillskrivs man egenskaper man inte besitter. Jag kan ofta känna att jag inte får en chans, på grund av min övervikt. Man är automatiskt borträknad ur många sammanhang och situationer. Det får mig att vilja barfa någon rakt upp i nyllet.

Ut i svampskogen.

Jag ska till en av mina öar. Vädret ska väl inte vara strålande (men jag hoppas på några dopp ändå) så det får nog bli skogen för hela slanten. När jag var vid Nämforsen såg jag att den svarta trumpetsvampen kommit upp där. Kanske kanske finns den på mitt hemliga ställe på ön redan. Om inte annat finns det väl kantareller nu?

Jag skulle önska att jag kände en trevlig kvinna att ta med ut i skogen. Som liksom jag njuter av att dricka kaffe från termos och äta mackor på en sten bland blåbärsris och granar. Som tycker om naturen, som jag gör. Som spanar mot skyn när man hör ormvråkens skri. Som lystrar efter spillkråkan när den dundrar mot tallens stam. Som har tålamodet att kräla runt bland eklöven och plocka de svarta små trumpeterna. Sen sitter vi mitt emot varandra runt trädgårdsbordet, med fotogenlyktan tänd och barr i stövlarna och rensar skörden. När vi är klara tar vi handdukarna med oss och springer ner och badar av oss barr och fästingar.

Jag vill kyssa dig i den där ekbacken.

Den vackraste här ikväll.

Din kropp böljar sig värdigt när du rör dig genom folksamlingen i grässluttningen. Runt dina stadiga och samtidigt lätta ben svävar en kjol mönstrad i naturvitt, svart och kaffebrunt. Du ställer dig en liten bit bort från mig. Du bär ett enkelt vitt bomullslinne med tunna axelband. Det vänstra glider ner från din axel och du drar med lätt hand tillbaka det. Dina bröst ser mjuka och fylliga ut och bildar en hänförande inramning till ditt ansikte. Jag skärper mig lite för att inte stå där och se alldeles förhäxad ut. Tittar bort en stund, men min blick letar sig snabbt tillbaka till dig. Jag låter tanken på att ha min arm runt din mjukt formade svank och med min hand vilandes på din höft bära iväg med mig några ögonblick.
Du har små band runt dina handleder. Och andra i ditt hår. Ditt hår är lockigt och lysande rött i den varma kvällssolen. En slarvig tofs låter några lockar virvla runt dina tinningar. Jag betraktar ditt ansikte när du står och tittar mot scenen. Över dina läppar rör sig ett leende. Och du sluter ögonen mot solen en stund. Din hy är lätt solbränd. Och överallt har du små fräknar. Dina kinder ser ut som fågelägg. Läpparna är ljust röda och ser mjuka ut. Din arm hänger längs sidan. Vilar. På din armbåge finns små gropar som jag finner fullkomligt bedårande. Dina höfter rör sig sakta till musiken. Fötterna skitiga liksom alla andras. Rödmålade tånaglar och enkla sandaler i brunt skinn. Du är den vackraste flickan här ikväll, tänker jag och bestämmer mig.

Urkult i mitt hjärta.

Hur ska jag någonsin kunna beskriva för er hur jag har haft det de senaste dagarna? Jag gör ett försök, men det kommer ändå inte göra upplevelsen rättvisa. Det bästa ni kan göra är att åka dit. Gör inte som jag och skjut på det år efter år. Slå till och åk till Urkult nästa år! Det ska jag göra.

Jag hade egentligen inte så stora förväntningar. Jag visste inte så mycket mer än att det verkade vara en mysig festival med mycket spännande och svängig musik. Med öppet sinne, en god vän, en bil, tält och spritkök for vi dit. Och vi skrattade, sjöng och pirrades medan vi for genom Ångermanlands böljande landskap.

Festivalplatsen ligger på en höjd ovanför ett fall vid Nämforsen. Man hör forsen brusa i bakgrunden på området. Att få såna naturupplevelser när man är på festival som vi fick hade jag väl aldrig kunnat drömma om. När vi slagit upp vårat tält i tallskogen strax utanför själva festplatsen korkade vi upp skumpan och tog fram jordgubbarna. Vi satt där lyckliga och såg kvällssolen bryta fram mellan talltopparna. Då börjar någon kula så det sjöng genom skogen. Det blev bara för mycket och vi grät en skvätt båda två.
Första kvällen invigdes med Eldnatten. Det var eld och magisk musik och tusentals lyckliga människor i sluttningarna vid den stora amfiteatern. Stjärnklar var natten och blank låg forsen i bakgrunden medan ballongerna med ljus i dansade upp mot natthimlen. Vi dansade och dansade. Vi upplevde massor med fantastisk musik. Vi åt god mat. Vi gjorde kaffe och soppa på spritköket. Vi hade trevliga grannar som vi bjöd på rosé och fick fina samtal. På fredagen gick vi ner till fallet i forsen. Fantastiska hällristningar pryder klipporna och människor hade samlats överallt. Man badade. Några hade med sig sina instrument och satt uppflugna på klipporna och spelade tillsammans. Många näckade oblygt. Vi slog oss ner vid en lagunliknande plats där en mindre bäck sprang ner från berget. Omgivna av människor slängde vi av oss alla kläder och fick oss ett ljuvligt bad och tvagning. Frihetskänslan var enorm! Nästa dag gjorde vi samma sak igen. Och vi fick mer dans på kvällarna. Tårar rann till magisk musik och vi var bara lyckliga. Vi blev berusade och fnittrade så vi trillade omkull när madrasser skulle pumpas och tänder skulle borstas i skymningen. Sista natten ville ingen sluta dansa och det fantastiska trumgänget ville aldrig sluta spela. Vi grät av separationsångest och lade oss när dagen började gry. När jag närmade mig porten hemma tänkte jag: Jag skulle göra det igen imorgon om jag kunde. Aldrig har jag väl känt så när jag varit borta på festival eller någon annan resa, hur kul jag än haft. Men nu var det bara saknad i mitt bröst. Nästa år kommer vi igen, med fler vänner. Det här måste vi dela med oss av.

Ett äventyr i Norrland.

Det är vad jag ska ha den här veckan. Semestern är här och jag ska åkt till Nämforsen i Västernorrland och gå på Urkult! Det är en folk- och världsmusikfestival för de som inte visste det. En ganska liten och gemytlig festival efter vad jag har hört. Jag har aldrig varit där. Åker med min bästa tjejkompis (som är straight bara så ni vet).

Undrar om det finns några kvinnor för mig där? Lite tältmys vore härligt. Eller lite nattligt bad i forsen. Hångel? Bara lite? Det vore fint.

Så vi hörs efter helgen, kära läsare. Ha det gott.

Sarah Saudek.

Rivals.

Bubbles.

A dream.

Pride-rapport.

Inte mycket att rapportera, gott folk. Jag var på ett par mindre klubbar med priderelaterade teman på stan. Det var sådär. Ganska trevligt, men inte så avslappnat och härligt som jag hade trott.
Man kanske skulle ha pröjsat det där feta inträdet till den stora tjejfesten istället så hade det säkert blivit rajtan tajtan. Måste allt kosta så in i helsike mycket? Jag har annat jag måste lägga pengarna på med tanke på min stundande semester (äntligen!) och det jag planerat göra då.

Jag skulle ha sprungit ifatt paraden efter jobbet idag tillsammans med ett par vänner, men vi blev så sena från jobbet så det var ingen idé. Så vi gick till ett kvällssoligt Mosebacke istället, vilket var ljuvligt. Men kvällen bjöd inte på särskilt mycket spanande på vackra kvinnor. Det gjorde inget. Sällskapet var så fint.

Jag får väl göra Pride nästa år istället. Det blir bra det.

Min lykta brinner.

Jag har tänt min lykta på balkongen. Tassar ut ibland med bara fötter och njuter av den svala luften. Den mörka himlen. Festerna som hörs på avstånd. Jag röker en cigarett och känner mig melankolisk på ett ganska bra sätt. Imorgon är det den första augusti. Sommaren är inte slut riktigt ännu, men det känns ändå som den håller på att liksom runda av. Snart är hösten tveklöst här. Jag tycker om hösten. Jag är bäst i höstskrud. Hösten för mig är vila. Tystnad. Lediga helger som spenderas hemma i lägenheten. Tända ljus. Morgonrock halva dagen. Jazz. Matlagning. Bokläsning. Stickning eller andra sporadiska och mycket amatörmässiga pyssel-outbursts. Långa promenader genom stan. Fika på caféer. Konserter. Svampskog. Korsord. Långfilm. Det blir fint.

Vad som skulle förgylla min höst vore ett kvinnligt sällskap som gör mig knäsvag. Med henne skulle jag vilja göra allt det där jag nyss sa att hösten är för mig. Plus hångel. Ja, plus hångel på allt det där. Det vore något.

Jan Saudek.

Bjuder på en mustig bildkavalkad signerad Jan Saudek.

Pre-Pride.

Om ett par dagar börjar Stockholm Pride. Jag har aldrig varit på Pride. Inte ens lite. Jag har lyckats se de sista glada tjommarna i paraden slingra sig upp mot Hornsgatan när jag spatserat ner på väg från jobbet till bussen som tar mig till favoritklippan. Det är allt kan man säga.

I år tänkte jag ändra på den saken. Jag ska dit så mycket det går, fast jag jobbar ganska mycket. Tyvärr missar jag paraden i år också på grund av jobb. Damn you, helgarbete! Jag har inget sällskap dock. Känner inga homosexuella så pass väl att jag skulle vilja ta deras sällskap under mitt första Pride-besök. Min tredje har lovat att göra mig sällskap. Vet dock ej hur mycket hon har möjlighet att gå. Vi ska väl förhoppningsvis komma iväg på en tjejfest tillsammans. Sen hoppas jag kunna möta upp med lite nya bekantskaper från qruiser. Jag behöver erfarna guider och stadiga händer att hålla i!

Har förstått att det är ganska mycket hångel och sex i luften under Pride och det kan ju vara ganska motbjudande i för höga doser. Men jag ska nog klara av det. Kanske är det just vad jag behöver? Men främst vill jag njuta av att befinna mig i en ny värld för mig som jag anar kommer kännas oerhört bekant. Jag hoppas känna mig lite hemma. Välkomnad.

Tehandeln.

Ibland handlar jag mitt te i en tehandel. Där jobbar en tjej som gjort intryck på mig. Hon är så vacker. Hon ser lite pojkaktig ut. Kort hår som oftast står lite upp, åt sidan. Utan att vara nersölat med en massa gelé och sånt. Det ser mjukt ut. Håret. Ljust med en lätt röd ton. Hennes hy ser nästan transparent ut. Lite svagt fräknig över näsan och ut mot kinderna. Nu var det längesedan jag var där och såg henne, men jag kan tänka mig att sommaren gjort henne ännu vackrare med fler fräknar och rosor på kinderna. Kanske en svag brun skugga längs hårfästet. Hennes ansikte är finmejslat och symmetriskt. Hennes ögon ljusa och ögonbrynen ännu ljusare. Hon sminkar sig inte. Åtminstone inte vad jag sett. Hon har en enkel klädstil. En figurnära skjorta kanske eller en t-shirt och en fin sjal runt halsen. Hon ler sällan. Oftast ser hon ut som att hon tänker. Hon har kanske mycket att tänka på. Som den gången då jag såg henne på tunnelbanan. Hon satt och tittade ut genom fönstret hela tiden. Hon såg inte arg eller ledsen ut. Bara försjunken i tankar. En blå blick som var långt långt borta. Jag ville så gärna att hon skulle se mig och kanske känna igen mig. Låta hennes ansikte spricka upp i ett sällsynt men hjärtligt leende. Ett leende som hon menar. För hon slösar inte med leenden. Hon ler alltid mot mig när jag handlar av henne. Och hon log till och med förtjust när vi en gång råkade ha likadana sjalar om halsen. Hon med sin lite pojkaktigt knuten framtill, jag med min kvinnligt löst draperad.

Jag tror minsann mitt te börjar ta slut igen...

Queer som jag.

När jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att jag tidigt var rätt queer. Jag har aldrig känt mig hemma i tjejkulturen som växte fram under tonåren. Jag sneglade nog avundsjukt på de populära tjejerna och ville gärna vara med, men det var mest för att jag inte ville vara ensam. Jag drogs till de som var utanför, precis som jag. Bildade pakter mot de normativa straighta kidsen och fann en egen värld där jag kände tillhörighet. Jag klädde mig ofta ganska grabbigt. Lånade pappas v-ringade tröjor och hade vit skjorta under. Britpopen gjorde sitt intåg och jag kände mig hemma i den stilen med slipover, jeans och svarta läderkängor. Jag hade visserligen långt hår och använde mascara, men ändå. Senare blev det mer någon slags svennigt manlig stil med pikétröja och chinos. Jympadojjor och t-shirt. Jag klippte mig kort och skulle bli trädgårdsmästare och var smygförälskad i min arbetsledare på trädgården där jag jobbade. Hon hade kort blont hår och en urgullig göteborgsdialekt. Jag fattade inte då. Ville kanske inte fatta. Kunde kanske inte fatta.
Det var inte förrän en bra bit efter 20 som jag började klä mig mer kvinnligt. Jag hade blivit av med oskulden till slut och hade någon slags försenad tonårsperiod när jag gick från famn till famn, festade jämt, använde tjejiga produkter tillsammans med mina tjejkompisar och klädde mig heteronormativt med klackar och hela skiten.
Tills det hela kändes ihåligt. Jag genomgick en kris och ett trauma på alla möjliga plan. Fysiskt och psykiskt. Blev handikappad under en period och ägnade all min tid åt grubblerier, gråterier, smärta och ångest. Efter det började mitt nya liv så sakteliga ta form. Jag började känna efter vem fan jag är egentligen. Och den jag fann ville jag bekräfta och ge utrymme. Jag gjorde mig av med en hel bekantskapskrets och stod på ruta ett.
Nu när jag ser tillbaka känns det som att mitt liv kunde ha börjat på riktigt då, om jag bara givit mig själv lite mer tid. Det kunde ha fått en ny riktning. Men kärlekståget gick och jag längtade så efter någon som kunde dra mig upp ur skiten efter mitt trauma, så jag tog tåget. Och livet började tuffa på igen. Heterosexuellt som fan. Men men en rejäl skillnad: förtroende och respekt. Jag är sedd som den hela person jag är. Jag har efter evigt grubblande dryftat mina känslor och bevittnat hur de faktiskt fått rätten att existera. De har rätten att bejakas. Jag har rätt till min frihet. Ingen vet hur det slutar. Det tror jag vi är starkt medvetna om. Jag har fattat rodret och börjar styra kursen mot det liv jag vill ha. Mot det som är jag.

Gerda Wegener.

Let's get it on.

Drömmer jag mig bort. Jag tänker att här bor jag, alldeles för mig själv. Jag kan göra precis vad jag vill. Jag kan vattna alla blommor klockan två på natten medan jag sms:ar med dig och lyssnar på Marvin Gaye. Jag kan komma och gå som jag vill. Jag kan ligga i sängen och spreta med alla lemmar hur jag vill. Jag kan bjuda hit dig till min balkong när som helst. Skämma bort dig med fina saker jag omsorgsfullt inhandlat på hallen. Vi kan smutta på något gott vin halva natten och bli förtroliga med varandra. Sen kan jag förföra dig hur mycket jag vill. Och vi kan ha sovmorgon och äta frukost med rufs och allt. I mitt hem. Där jag bor. Alldeles för mig själv.